Bussning blev en snackis i förra valrörelsen. Begreppet åsyftar att barn från olika bostadsområden blandas på samma skolor och att barn som bor längre bort erbjuds skolskjuts. Syftet är att bryta upp skolsegregationen.

Alla vill minska segregationen, om du frågar dem. Men hur många är beredda att personligen göra det som i så fall behövs? Att minska skolsegregationen skulle nämligen förutsätta att dåliga skolor i utanförskapsområden läggs ned och att dessa barn bussas till andra skolor och blandas med Svenssons och Anderssons barn. För att minska bostadssegregationen skulle fler medel- och höginkomsttagare behöva bosätta sig i utsatta områden och låginkomsttagare och bidragsberoende bo i välmående kvarter.

Det finns en del forskning på hur det kan gå. En fallstudie om så kallad styrd skolintegration visar att det går att nå resultat på lokal nivå. Kommunen hade tre låg- och mellanstadieskolor i områden med olika socioekonomisk bakgrund. Dessa gjordes om till två skolor för lågstadiet och en för mellanstadiet med effekten att barn från de olika områdena blandades.

Resultaten visar att majoriteten av eleverna som sedan starten av sin grundskoleutbildning har gått i en integrerad skolform umgås i hög grad med elever som har en annan etnisk bakgrund än de själva. Eleverna får också högre resultat på de nationella proven i svenska och svenska som andraspråk i jämförelse med innan och åren direkt efter reformen.

Ja, det kanske fungerar. Inte alltid och inte överallt, men här och var och under vissa förutsättningar kan det säkert nås framgång. Men hur många föräldrar är beredda att riskera att det inte fungerar och att deras barn därmed blir ett slags offer i ett integrationsexperiment?

Detta är den springande punkten. Är svenskar och välintegrerade invandrare beredda att riskera en försämrad skolgång för sina egna barn med målet att ge andra barn en bättre dito? Ska vi från den högsta politiska nivån tillåta att svenska barn används som klassiska kuddflickor i integrationens namn?

Det finns principiella invändningar mot bussning som utgår från just denna frågeställning. Varför ska barn A behöva lida för att barn B ska få bättre möjligheter? I grunden är detta en fråga som berör varje förälder på djupet och ställer mycket på sin spets.

Samtidigt är det uppenbart att vi inte kan ha skolor och förskolor där knappt ens lärarna pratar svenska, och där eleverna segregeras från det övriga samhället. Ej heller kan vi ha konfessionella skolor som ägnar sig åt att segregera kön från varandra och lära ut föreställningar och sedvänjor som grundas i heders- och klankulturer.

Skolan är en fråga som kommer förbli oerhört viktig framöver och säkerligen lyftas av båda sidorna i en kommande valrörelse. Dessvärre tyder det mesta på att den även fortsättningsvis reduceras till tjafsiga metadebatter om betygssystem och ägarformer.

Vi skulle vara betjänta av om de politiska alternativen i stället valde väg och faktiskt stod för att de vill införa bussning i stor skala – eller inte. Och om inte, hur ska skolans problem i så fall lösas?

Läs även:
Adam Cwejman