Rysslands illegitime president Vladimir Putin har lagt fram ett antal krav för att de ryska invasionsstyrkorna ska beordras till vapenvila med de ukrainska försvararna.

Kraven är kända sedan tidigare. Putin vill att Ukraina ger upp de fyra annekterade oblasterna, trots att Ryssland inte ens kontrollerar dem alla. Han kräver att Ukraina släpper tanken på ett framtida Natomedlemskap och förblir neutralt, sålunda ett sätt för Ryssland att bestämma grannlandets geopolitiska framtid.

Slutligen vill Putin att Västs sanktioner mot landet upphör, vilket får ses som ett bevis för att de inte alls är så uddlösa som Kreml och dess anhängare velat göra gällande. Annars skulle ett sådant krav inte behöva läggas fram över huvud taget. Ukraina avfärdade föga förvånande Putins krav, som inte ens ska ses som en del i ett förhandlingsspel i detta skede.

Lika långt ut på den andra kanten befinner sig Ukraina, som på den pågående konferensen i Schweiz kommer upprepa sina krav på ett fullständigt ryskt tillbakadragande till 1991 års erkända gränser, krigsskadestånd och en militär buffertzon för att förhindra framtida ryska angrepp. Med mera.

Problemet med Putins krav är inte bara att de är absurda eftersom de innehåller mer än vad Ryssland ens lyckats erövra under snart två och ett halvt års krig (egentligen 12,5 år). Att Ukraina i detta läge skulle ge upp mer än vad de redan har förlorat är nära nog komiskt.

Nej, ett större problem är att ukrainarna inte kan lita på en överenskommelse med Ryssland. Putin har brutit sina löften gång på gång, bland annat gällande att Krym skulle bli hans sista territoriella anspråk. En fredsuppgörelse, hur den än ser ut, riskerar därför att endast bli en paus inför nästa ryska angrepp. Putins garantier garanterar ingenting.

Ukrainas fredsplan, å andra sidan, är inte heller särskilt realistisk i detta läge. Det är osannolikt att de kommer kunna kasta ut varenda rysk soldat. Drönarkriget har effektivt satt stopp för stora genombrott för båda parter. Ryssarna plöjer ned enorma resurser på att ta byar och mindre städer. Ukrainarna är skickliga försvarare men har svårt att återerövra förlorad terräng. De av Väst försedda stridsvagnarna är lätta byten för ryska drönare och används därför mest som artilleri.

Återstår att se vilken skillnad F16 kommer göra. Uppenbart är i alla fall att Ukraina väldigt gärna vill hota Krym, vilket de envisa angreppen på ryska S-300 och S-400 på halvön visar. Kertjbron är en uppenbar måltavla, men att slå ut den är inte så enkelt som man kan tro. Därtill har dess betydelse minskat då ryssarna numera har skaffat sig alternativa vägar att förse den södra fronten med soldater och materiel. En sänkt bro skulle förstås vara en enorm prestigeförlust för Putin, men frågan är om Ukraina ska prioritera sådant.

Vi har alltså två parter med maximalistiska krav. Putin kan visserligen anses ha gett efter en del, men till detta har han varit nödd och tvungen till följd av rysk militär oförmåga. Han hävdar att målet aldrig var att ta Kyiv. Elittrupperna landsattes förmodligen på Hostomel-flygplatsen för att turista, precis som att tyskarna bara gick mot Moskva för skojs skull 1941. I grunden har dock Putins världsbild inte rubbats ett dugg. Han ser fortfarande inte Ukraina som ett självständigt land, vilket skiner igenom i vissa av hans krav.

Kriget behöver sannolikt pågå ett tag till, med fortsatt förstörelse av ukrainska städer och byar och omfattande död på båda sidor, innan parterna är redo för en seriös förhandling.

Hoppet från Väst står till en ukrainsk motoffensiv 2025, men om en sådan ska ha en chans att lyckas bättre än den som fastnade i de ryska försvarslinjerna för ett år sedan måste Väst sluta begränsa hur ukrainarna får använda de vapen de fått samt, inte minst, ge ännu mer. Annars kommer denna första världskrigsliknande stillastående köttkvarn se exakt likadan ut om några år utan att något har uppnåtts.

Den haussade ukrainska motoffensiven sommaren 2023 uppnådde inte mycket.