Den amerikanska så kallade fredsplanen för att få ett slut på Rysslands anfallskrig mot Ukraina ser ut som en önskelista från Moskva. Men det beror lite på vilket perspektiv man har.

Det är inte mycket som Ukraina har att vinna på det trumpska fredsförslaget. Ryssland tillerkänns Krym, som det olagligt annekterade för över tio år sedan, och ska också få behålla det de erövrat på slagfältet genom att konfliktlinjerna fryses. Därtill ska alla sanktioner mot Ryssland avskaffas och ett ekonomiskt samarbete mellan USA och Ryssland inledas, vilket omfattar industri- och energisektorerna. Samtidigt förbjuds Ukraina att gå med i Nato och erbjuds endast luddiga försvarsgarantier som ingen kan lita på.

Detta är svårsmält för Ukraina. Ryssland ser nämligen ut att belönas för sin aggression, och vi ser ingenting här som garanterar att Putin inte återkommer med en tredje invasion om några år. Samtidigt är det avsevärt bättre än vad Ukraina hade tvingats acceptera om de godkänt den beryktade Istanbuluppgörelsen i april 2022. Förslaget, som aldrig blev färdigt, hade nämligen gett makten över Ukraina till Ryssland och Kina. Trots stora och smärtsamma eftergifter till Ryssland gör Trumps förslag att Ukraina som nation består och behåller sin suveränitet. Hur skamligt och moraliskt fel det än är.

Även om ryssarna utmålas som vinnare i det så kallade fredsförslag som USA lägger fram bör vi också ha en annan sak i åtanke: Ryssland har inte alls uppnått målen med sin ”militära specialoperation”. Ukraina har inte demilitariserats. Tvärtom har Ukraina i dag en av Europas modernaste försvarsmakter, och definitivt den med störst stridsvana. De kommer aldrig nedrusta.

Ukraina har heller inte tvingats till ett ledarbyte. Zelenskyj är alltjämt president, och det finns självfallet inga utsikter för ett politiskt eller ekonomiskt närmande mellan Ukraina och Ryssland. Ukraina kommer således inte falla in under en rysk intressesfär, vad Kreml än önskar. Livet för kommande pro-ryska presidentkandidater kan bli en aning knepigt.

Nato har vuxit ytterligare sedan Finland och Sverige övergav sin officiella neutralitet och blev medlemmar. Det hade aldrig hänt om inte Putin invaderat 2022. Väst har också lärt sig betydligt mer om den verkliga ryska krigsförmågan tack vare Putins krig, vilket förstås är värdefullt.

Så om nu Ryssland och Ukraina mot förmodan går med på Trumps förslag, vilket rimligtvis bör föregås av en lång vapenvila för att båda sidor ska visa att de är seriösa, återstår att se hur Putin ska kunna sälja in en seger till hemmapubliken. Hur är Ryssland säkrare och bättre i dag än den 23 februari 2022? Med propagandalögner är det säkert möjligt att åstadkomma detta, och om resultatet blir ett kliv ut ur sanktionskylan och en normalisering av relationerna till omvärlden kanske den vanlige ryssen köper detta.

Det börjar bli tjatigt att påminna om det, men Donald Trump lovade fred på 24 timmar. Ingen lär ha tagit honom på orden, och Trump själv har i efterhand påstått att han var ”sarkastisk” (uppenbarligen ovetande om ordets betydelse). Icke desto mindre måste Trump ha trott att det skulle vara tämligen enkelt att tvinga fram en fred. Efter snart hundra dagar av mer eller mindre halvhjärtade försök från Trump, Rubio, Waltz och Witkoff börjar vi tydligen närma oss punkten då den amerikanska administrationen tappar intresset för konflikten och ger upp försöken att nå fred. Som tidigare påpekat utan att försökt pressa Ryssland ens lite grand. Detta verkar ha ökat tempot i antalet möten på högre nivå.

Trump och Zelenskjyj träffades en kort stund i Peterskyrkan i samband med ledarnas närvaro vid påven Franciskus begravning, och Zelenskyj sågs också tillsammans med Macron och Starmer. Bland annat diskuterades en fullständig vapenvila och en trovärdig och hållbar fred, alltså sådant som över huvud taget inte nämns i den amerikanska så kallade fredsplanen. Amerikanerna kallar mötet ”konstruktivt”. Zelenskyj beskriver det som ”ett väldigt symboliskt möte” med potential att bli historiskt ”om vi uppnår gemensamma resultat”. Det är ett stort ”om” där.

Det är intressant att se hur det ryska samhället har förändrats av kriget. Det militariseras i stadig takt just nu, ned till grundskolenivå. Den ryska ledningen sprider uppfattningen att Ryssland är i krig med Väst, att västvärlden är en arvsfiende som ryssarna måste slåss mot härifrån till evigheten. Det är alltså ingen fred Putin ser framför sig utan ett slags evigt krigstillstånd. Sådant passar diktatorer eftersom det vanligtvis får folket att sluta upp, även om folk i gemen inte gillar krig som drar ut på tiden, och framför allt möjliggör för en radikalisering av samhällets alla funktioner. Kanske ser vi ett slags nordkoreansk vandring för Ryssland med både en vulgär militarisering och en ständigt ökande repression mot minsta tecken på fritt tänkande.

Det kollektiva Väst utgör emellertid inget hot mot Ryssland. Vi försökte tvärtom komma överens. Vi började handla, vi knöt våra ekonomier närmare varandra. Ryssland bjöds in och förvandlade G7 till G8. De fick sommar-OS, vinter-OS och fotbolls-VM. Även efter annekteringen av Krym hölls ryssarna kvar i värmen. Det är således inte så svårt att förstå varför Putin trodde att han skulle komma undan med att ta hela Ukraina. Protesterna mot hans expansionistiska politik hade ju ditintills varit tämligen ljumma.

Eller för att citera den gode Henrik Alexandersson: ”Ryssland är ett genomruttet, fallfärdigt utedass. En våldsam rövarekonomi utan fungerande institutioner. Ingen vill ha det.”

Så är det. Vi klarar oss utmärkt utan Ryssland. Vi söker inte konflikt, vi försökte tvärtom komma överens. Resultatet blev det värsta kriget i Europa sedan 1945. Vi önskar inte ett förödande krig, men om de vill ha ett krig mot västvärlden så måste vi vara beredda.


De eventuella resultaten av detta lilla samtal återstår att se.