De ryska fascisterna angrep den ukrainska huvudstaden i ett osedvanligt hårt angrepp under natten till lördagen. Kyiv bombades enligt president Zelenskyj med 250 shaheder och 14 ballistiska robotar. Förutom Kyiv utsattes även Charkiv, Dnipropetrovsk, Odessa, Zaporizjzja och Donetskregionen för bombningar av civila mål. DN-Journalisten Niklas Orrenius var på plats i Kyiv och tvingades söka skydd.

Förutom bostadshus träffade ryssarna också shoppinggallerian Blockbuster i Obolonskyjdistriktet. Det är inte så förfärligt långt ifrån Dream Berry, en galleria som skadades i en drönarattack bara dagar innan jag besökte den. Ukrainarna är duktiga på att städa upp och fortsätta med sina liv, men det finns förstås en gräns för alla hur länge man orkar.

Dessa mål har inget som helst militärt värde. Det kan inte råda någon tvekan om att Ryssland är ute efter att döda så många ukrainare som möjligt, sprida terror och försöka tvinga vanligt folk på knä. Nu när Donald Trump har tröttnat och låtit sig köpas av den ryska propagandan och Europa fortfarande inte lyckats sluta finansiera den ryska krigsmaskinen medelst import av rysk gas, har Kreml förmodligen dragit slutsatsen att tillfället är perfekt för extra omfattande terrorbombningar för att knäcka den ukrainska motståndsviljan. Natten som kommer väntas bli ännu värre.

Problemet med terrorbombningar är att de sällan eller aldrig fungerar som avsett. Snarare brukar motståndsviljan stärkas. Britterna lät sig inte knäckas av blitzen och sovjetmedborgarnas motstånd stärktes när de insåg att de tyska ockupanternas mål var att utplåna dem. Eftersom ryssarnas krav för att avsluta kriget i praktiken är en total ukrainsk kapitulation finns det inte så mycket annat val än att bara stå ut.

Det är dystert att se staden jag nyligen besökte bombas så här. Jag kontaktar min guide, som vid invasionens början såg missiler flyga över sitt hus, för att höra om han är OK. Han svarar med en film från sin lägenhet. Explosionerna är högljudda. Jag känner lättnad över att han inte drabbades direkt men funderar över vilka dödsoffren är denna gång. Framför allt känner jag allt större tvivel kring att kriget kommer ta slut i år. Ingenting tyder nämligen på att Ryssland är det minsta intresserat av fred.

Behovet av rättvisa är något som förenar oss människor. Från barnsben och upp i vuxen ålder har vi ett behov av att se saker ställas tillrätta. Den som gjort fel ska be om ursäkt, den som begått ett brott ska straffas för det. Detta djupt förankrade rättvisepatos gör något med oss när vi se hur de största förbrytarna, de så kallade ledare som begår folkrättsbrott, nästan alltid kommer undan.

När civila israeler slaktas på en musikfestival, när tusentals barn dör i Gaza eller när rohingyer fördrivs från sina hem söker vi rättvisa. För alla människor med någon sorts moral gäller detsamma krigsbrotten i Ukraina. Problemet är att det rent historiskt nästan aldrig blir någon rättvisa. De skyldiga för de största och mest omfattande brotten ställs aldrig till svars. Makt går nästan alltid före rätt.

Det unika med uppgörelsen med Nazitysklands brott var att staten som begått dem kapitulerat villkorslöst och att segermakterna kunde göra upp räkningen med de ansvariga som fortfarande var i livet bäst de behagade. Det är en historisk anomali. En sådan rättvisa är i princip aldrig möjlig, hur eftersträvansvärd den än är.

Vi har försökt skapa en regelbaserad världsordning. Vi har en internationell brottmålsdomstol till vilken de värsta krigsförbrytarna ska skickas. Men det sker väldigt sällan, och viktiga stater är inte ens med i ICC. Den totala rättvisan finns således inte, knappt ens i teorin.

Därför behöver vi lära oss att leva i en ofullständig värld. Vi tvingas acceptera att svält, folkmord, etnisk rensning och grova folkrättsbrott innebär straffrihet. Vi måste inse att FN är en harmlös diskussionsklubb och att den starkes rätt fortfarande gäller.

Detta är en dyster och svårsmält sanning som i lika hög grad gäller Rysslands krig i Ukraina. Ingen tror väl att Vladimir Putin någonsin kommer ställas till svars för de systematiska brott mot mänskligheten som hans arméer dagligen begår, lika lite som hans krig i Tjetjenien eller ryska styrkors medverkan till krigsbrott i Syrien ledde till några konsekvenser.

Så är vår värld funtad. Det betyder inte att vi ska bli nihilister och sluta bry oss. Ty vi kan fortfarande göra skillnad här och där. Både på nationell och individuell nivå. Just nu borde vår prioritet vara att stötta Ukraina så mycket vi förmår. Inte bara för att det räddar liv och minskar människors lidande utan också för att det är rätt att stå upp mot en terrorstat i vårt närområde. Inte bara för andras skull utan också för vår egen.

Tidigare bloggat:
En ofullständig värld