Nordkorea vapenskramlar och söker uppmärksamhet. Beteendet har stora likheter med hur små barn beter sig. Här står emellertid mer på spel.

Visst vore det skönt att skicka bomb upp i rumpan på Kimdynastins tredje tjockis (金三胖), som han kallas i Kina. Bara för att få fanskapet att hålla tyst. Men precis som man inte får slå barn i Sverige, är omvärldens vilja att slå till mot Kim Jong-Un begränsad.

De oförutsedda konsekvenser som ett militärt angrepp kan leda till gör att det inte är värt risken. USA och Storbritannien är krigströtta. Kina har inget som helst intresse av ett krig runt knuten. Och Ryssland skulle å det bestämdaste motsätta sig alla tankar på en militär intervention.

Återstår sanktioner och diskussioner. Sanktionerna är emellertid den senaste upprinnelsen till Nordkoreas alltmer aggressiva tonläge gentemot omvärlden. De har till och med fått landet att bryta kommunikationerna med Sydkorea och hotat bryta mot vapenstilleståndet. De så kallade sexpartssamtalen, å sin sida, ledde aldrig någonvart.

Kim ”inspekterar sina militära resurser”, enligt Aftonbladet.
Isolering brukar sällan fungera när man vill få en rutten regim att tänka om. Reseförbud och sanktioner har inte fått vare sig Robert Mugabe, Bashar al-Assad eller Aleksandr Luksjenko på bättre tankar. Men i fallet Nordkorea tror jag ändå att det kan ha en verkan. Regimen fullkomligt skriker efter uppmärksamhet. Att inte svara på den är kanske just nu det bästa vapnet för att lugna ned situationen. 
Även små barn skriker sig hesa till slut om de inte får det de vill. Om nu inte frustrationen hos det lilla barnet innan dess spiller över i våldsamheter. Om det skulle gå så långt, kommer det högsta priset emellertid att betalas av nordkoreanerna. Vilket säkerligen Kim vet nog så väl.