Så, online på riktigt igen efter ett dygn utan uppkoppling hemma…
”Svensk narkotikapolitik är inte grundad på forskning och vetenskapliga studier. Den kännetecknas väldigt mycket av starka känslor, starka åsikter och mycket tyckande. Däremot grundas den mindre på vetenskapligt dokumenterade fakta.”
Orden kommer från Sven Andréasson på Folkhälsoinstitutet. Det är dock inte ett angrepp på den svenska politiken som sådan, även om det först kan tolkas så. Folkhälsoinstitutet konstaterar bara att de studier som genomförs på det alkoholpolitiska området, och som utgår från totalkonsumtionsteorin, inte går att genomföra när det gäller narkotikapolitiken. Därmed blir det också mycket svårare att få kausalitet mellan restriktiv narkotikapolitik och färre narkomaner och dödsfall. Man kan jämföra med andra länder, men man kan inte se effekterna i svenska förhållanden eftersom vi aldrig har testat någon annan politik än den i dag existerande.
Samtidigt hävdar Socialstyrelsen att dödsfall relaterade till både heroin och metadon ökar, något som lätt kan tolkas som en kritik av användning av metadon, subutex och subuxone och därmed ett motstånd mot den lilla gnutta skademinimering som existerar i svensk narkotikapolitik. Men Sven Andréasson försvarar metadonprogrammet och menar att vi faktiskt inte vet i vilken grupp som dödligheten ökar på grund av ersättningspreparat som metadon. Eftersom preparatet är billigare än heroinet på gatan har det blivit ett gott komplement. Den restriktiva narkotikapolitiken skapar nya problem hela tiden.
Att metadonbehandling över huvud taget får förekomma i Sverige är visserligen ett steg framåt. Det öppnar för ett harm reduction-perspektiv, som finns på det alkoholpolitiska området men som varit svenska politiker helt fjärran när det gäller övriga droger. Problemet med sådana här larmrapporter som den Socialstyrelsen nu pekar på, är att de aldrig sätts i perspektiv. Eftersom den restriktiva narkotikapolitikens förträfflighet är ett axiom i Sverige söker man inte svaren i den förda politiken. Därför får man heller inga bra svar, därför riskerar åtgärderna att bli helt felaktiga och därför får vi onödiga dödsfall och onödigt lidande.
Det är ännu långt kvar till en öppen och konstruktiv narkotikadebatt i Sverige…
Jag håller med dig, men, jag tror framför allt att det handlar om onödiga kostnader för samhället att försöka förhindra missbruk på ett sätt som faktiskt inte alls förhindrar missbruk.
Det är redan försvinnande liten andel dödsfall idag pga narkotika jämfört med alkohol, tobak, etc., vilket är bra. Men ändå så får man känslan av att det är den stora samhällsfaran idag, med tusentals döda varje år, vilket helt enkelt är uppblåst. Man får känslan av att anledningen till att samhället hålls intakt är pga de drakoniska straff man får av innehav, etc. Vilket helt enkelt inte stämmer alls.
Så man fortsätter ösa in miljoner och åter miljoner i ett system, som kanske hade fungerat minst lika bra av sig själv. Istället för de miljoner som det måste kosta polis/domstolar/fängelse att bearbeta folk som emellanåt brukar lättare droger, som kanske inte är i riskzonen för att dö eller sälja vidare någonting, så kanske man hade kunnat lägga pengarna på ordentlig missbrukarvård för de som faktiskt vill ha vård..
Absolut. Narkotika är inget egentligt samhällsproblem i Sverige, men för att motivera de närmast perversa straffen (som i praktiken hör till några av lagens värsta) måste illusionen om ”hotet från narkotikan” givetvis upprätthållas och odlas.
Flyttar man ned perspektivet till individplanet finns naturligtvis stora bekymmer. Människor får inte hjälp. Kraven för att få hjälp är väldigt högt satta. Du måste först och främst vara opiatmissbrukare under en lång tid för att komma ifråga när det gäller metadon och för fortsatt hjälp krävs drogfrihet (att kräva drogfrihet av människor som i princip varit påtända i åratal i sträck är rätt meningslöst…).
Sedan har vi, som du snuddar vid, problemet med begreppen missbruk och bruk, en distinktion som vi anser vara självklar när det gäller allt annat. Men inte när det gäller narkotika. Då är det alltid fråga om missbruk i den svenska vokabulären, vilket gör att heroinister jämställs med folk som röker på någon gång ibland )”samma skit”, som FMN brukar säga…). Detta får stora konsekvenser, precis som du säger, eftersom resurser läggs på att jaga och lagföra människor som inte har några drogproblem och som inte skadar någon annan människa.
Nä, usch, jag blir bara deprimerad av att diskutera det här…
Ja, det var väl sagt. Vi är på samma våglängd när det gäller dethär. Riktigt sorgligt att någon som har på sig en bit hasch får samma straff som någon som sexuellt missbrukat minderåriga. Att de jämställs straffskalemässigt visar ju på den syn som finns, brottslingar som brottslingar.
”Samma skit”-synsättet leder i sin tur till den missbrukarvård vi ser idag, först måste man verkligen nå botten (eftersom allt bruk är missbruk) – sen ska man bli guds bästa barn för att visa att man förtjänar vården som är så kostsam.
Nä, du har helt rätt, det är faktiskt riktigt deprimerande..
Jag föreslår ett par pragmatiska lösningar på missbruksproblemen:
1. Legalisera alla droger
2. Reducera/avskaffa det sociala skyddsnätet för missbrukare
3. Tillåt kommuner att aktivt exkludera drog- och alkoholkonsumenter som är destruktiva för sin omgivning
4. Skapa underlag för debatt i hemmen om droger och alkohol
5. Återuppbygg kulturella värden och erbjud ungdomar en utmanande och mer intressant framtid
Väl medveten om att dessa förslag aldrig kommer att gå igenom i svensk domstol, eftersom hela det svenska folket är hjärntvättat med civilisationshysteri och tyrannisk socialism, är tanken fortfarande ganska enkel: Vi måste återinföra det naturliga urvalet. Den absolut bästa lösningen på självdestruktivt och idiotiskt beteende är att låta konsekvenserna av beteendet tvinga människorna att handla annorlunda. De som inte lyckas, försvinner automatiskt. Alla vita medelklassmänniskor kommer nu att reagera känslomässigt: ”Men Gud vad omänskligt!” Vad de förbiser är att föreställa sig hur vårt samhälle kommer att se ut om missbruk och kriminalitet fortsätter växa. Får vi inte då också ett omänskligt samhälle?
Här finns en intressant analys av problemet:
http://www.anus.com/tribes/snus/archive/2008-10-06/%C3%85terinf%C3%B6r_det_naturliga_urva
Jag håller med dig om att den svenska narkotikapolitiken och debatten är rätt deprimerande. DEn är en lång väg kvar tills debatten handlar om själva problematiken fri från att bli utsatt för olika ismers dogmer och tro, likväl till att omfatta ”missbruk” oavsett drog.
Dock har jag lite svårt att hålla med dig om att metadonprogram är ett steg framåt, möjligtvis är det ett halvlyckat genvägsförsök och en anpassning till folks bristande solidaritet. Det är också rätt deprimerande.
Kanske är det tur att bloggvärlden finns så att lite debatt kan föras i den åtminstone.
Metadon kan likställas med nikotintuggummi i min syn. Man byter ut ett beroende mot ett annat, för att bryta vanor och beteendemönster. Och det fungerar för vissa, men inte alla. Det är antagligen fler som slutar röka idag utan plåster eller tuggummi, men det är ju bra att möjligheten finns för de som vill.
Men metadonbehandling har ju också blivit uppblåst såklart, som Hans sa tidigare, man måste tung missbrukare under lång tid och sen vara drogfri för fortsatt hjälp.
Tänk om man bara fick sina nicorette om man inte tar en endaste cigg eller ett endaste glas öl, plus att man måste ha rökt två paket om dagen i 10 år för att ens få chansen.
Det är tur att bloggar finns, jo, men det känns som att 40+ gänget avfärdar allt med ett hånleende och något snack om ”nätliberalerna”. Skulle vara skönt om vi kunde få till förändring också, gick ju hyfsat med FRA-stormen men det är nog färre som bryr sig om Sveriges drogpolitik..
Narkotikafrågan har ju fler sidor.
I liberal anda får man väl göra som man vill?
Utgår vi ifrån att narkotikan vore fri tillgång och flödade över landet – skulle krininaliteten minska påtagligt?
Samhället borde räkna på förutsättningarna.
Billig narkotika tillgängligt för folket. Blev det mindre brott begågna.
Hur ser statistiken ut i dag – hur stor andel av våldsbrotten och inbrotten skulle försvinna? Hur många skulle avlida av bruket?
Kalkylen kanske visar vägen.
Det är familjen som ger barnen möjligheter till ett bra liv- är det där det brister.
Det jag menar med att metadonprogrammet är ett steg framåt är inte främst programmet som sådant och de eventuella effekter det får för samhället eller individen, positiva eller negativa, utan att det öppnar för ett harm reduction-tänkande i svensk narkotikapolitik som varit politiker fjärran tidigare. I det avseendet är det ett viktigt steg. Vi kan komma bort från idén om att hjälp till narkomaner med exempelvis metadon är att UPPMANA folk att knarka och börja se det utifrån perspektivet om hur vi kan minska skadorna och lidandet i stället.
Det är fortfarande väldigt mycket tyckande, väldigt många ideologiska spärrar och väldigt många fördomar som lägger hinder i vägen för en öppen och konstruktiv diskussion i narkotikafrågan. Men jag upplever ändå, även om jag vill vara försiktig här, att debattklimatet håller på att öppnas upp något, att det går att föra fram kritik mot den svenska narkotikapolitiken utan att hissas upp i flaggstången som en dåre.
I övrigt är diskussionen givetvis beroende av vilken nivå man vill lägga sig på: den utopiska eller den realistiska. På den realistiska nivån ser vi vad som kan göras inom ramen för dagens välfärdssamhälle och där är gratis sprutor och metadon/subutexbehandling viktiga inslag ur ett harm reduction-perspektiv. Ser vi det hela ur ett utopiskt frihetsperspektiv är det såklart fel att skattebetalare ska betala andras sprutor och behandling. Frihetsargumentet, att vi självklart måste få förfoga över våra egna kroppar och göra vad vi vill med dem, är givetvis viktigt, men ska man nå ut till människor i dagens Sverige tror jag att harm reduction-perspektivet är bättre att använda sig av eftersom det är grundtanken i hela vår sociala välfärdsstat och därmed nära till hands i människors tänkande. Vi kan be människor att börja ifrågasätta varför det är nära till hands UTOM just när det gäller narkotika, där vi i stället har batonger, straff och fördömanden.
För länge sedan skrev jag en artikel. Idag när jag läser mina ord från då skäms jag nästan över mina barnsliga formuleringar. Det enda jag idag kan säga till mitt försvar är att jag fortfarande står för det jag skrev för länge sedan.
Så här lyder ett utdrag:
Om opiater (morfin, heroin m.fl.) kan nog sägas att dessa droger är en av Guds största gåvor till mänskligheten. Ingen drog kan lindra smärta som opiaterna och ingen drog kan bättre trösta den döendes ångest än opiaterna. Ja, så stor är drogen att Gud skapade den i vårt innersta, närmare bestämt det vi kallar endorfin. Nu är det så med opiaterna att de skall brukas med stor måtta eftersom de annars är farliga såsom en väldig skogsbrand.
Om missbruk och slaveri under opiaterna kan bara sägas: Opiet dödar! Någon annan biverkan finns inte eftersom beroende inte är en biverkan utan en verkan!