Förlusten av ett barn är det värsta som kan drabba en människa. Sorgen går inte att begripa för den som inte upplevt den. För den som plötsligt förlorar en anhörig kommer en sak bli uppenbar ganska snart: stöd och hjälp är ingen självklarhet. Sverige är fortfarande dåligt rustat för att möta människor i sorg. Kunskapen är dålig hos läkare och Försäkringskassa och inte minst bland folk i allmänhet. Döden är något vi vill hålla ifrån oss på behörigt avstånd och helst inte prata om. Ännu mindre förstå.
En person som drabbats av sorg ska ha turen att 1) bo på rätt ställe och 2) ha goda vänner som hjälper till. Historierna om hur läkare och myndighetspersonal har bemött människor som just förlorat barn är i visa fall hårresande. Man kan tycka att det borde räcka med folks dumma och föga genomtänkta kommentarer. Sjukvårdspersonal är inte utbildade på sorgearbete, kuratorer och psykologer förstår ofta ingenting. Även präster, hur märkligt det än låter, kan ha svårt att ta till sig vad sorg egentligen är. Sorgen leder inte bara till psykiska besvär, den får också fysiska symptom. Oerhörd trötthet, utslag, huvudvärk, viktminskning, viktökning, svåra magbesvär… Under en sorgeperiod lever kroppen sitt eget liv. I tanken kan man fly undan men kroppens reaktioner går inte att undgå.
Författaren Stefan L Holm föreslår på dagens Brännpunkt att det införs värdighetsgaranti. Denna ”sorgegaranti” ska garantera den sörjande en försörjning under sorgeperioden. Förslaget är att garantin ska gälla i fyra månader med möjlighet till förlängning på upp till ett år. Holm hänvisar till ”sorgeåret” som skäl och faller därmed för en av de populära myterna om sorg i Sverige. Det uppenbara problemet med detta (säkert mycket välmenande) förslag, är att det inte finns någon enhetlig definition av vad en sorgeperiod är och hur lång den ska vara. Allt beror på vad som har hänt, hur det har hänt och hur den anhörige klarar av det. Att gå sjukskriven är inte alltid en bra lösning. Många tar sig tillbaka till sina jobb så snart som möjligt, kanske på halvtid till en början. Inte för att de försöker låtsas att allt är som det brukar utan för att det inte alltid är särskilt bra för psyket att gå hemma hela dagarna med sina tankar och tårar. Andra klarar sig emellertid inte tillbaka till ett jobb på flera år – om de gör det alls. ”Sorgeåret” kan liknas vid ett enda långt vakuum. Men sorgen försvinner förstås inte efter ett år. För många blir det tvärtom värre efter det där första året. Det är då man ska vara tillbaka igen, det är då omgivningen förväntar sig att man ska ha lagt sorgen bakom sig, ”gått vidare” och bli sitt vanliga jag igen.
Det behövs ingen särskild sorgegaranti, vad som däremot behövs är ökad kunskap hos sjukvårdspersonal, kuratorer, psykologer och även präster. Även om sorgen efter en anhörig varierar från fall till fall finns det många likheter som alla känner igen sig i. Det går inte att begära att vanligt folk ska förstå hur det är att förlora ett barn, men man kan i alla fall hysa en förhoppning om att de försöker föreställa sig. Att våga prata om döden i vårt präktiga välfärdssamhälle är ett första steg.
Bra välavvägt och inkännande synpunkter som man tackar för. Jag är läkare och har haft med åtskilliga tragiska fall av den här sorten att göra. Medger att det finnes kollegor som har det svårt med empatin men de är få. Idag får vi inte sjukskriva någon för annat än en klar sjukdomsdiagnos och arbetsoförmågan måste strikt vara kopplad till diagnosen. Hänsyn får inte tas till något annat. Tycker detta är känslokallt och dessutom är det för läkaren ofta svårt atat efterleva. Har ventilerat synpunkterpå detta tidigare, men inte fått mycket respons.
Min webadress blev felaktig. Beklagar.
Bra skrivet av dig! Tyvärr är folk rädda att prata om döden i vårt land. Att mista ett barn är en sorg som inte är lik någon annan sorg.
Håller med om att det är bra skrivet.
Dock så är det något som saknas. Jag tror att de som jobbar inom den professionella sorgebearbetningen faktiskt kan sin sak. Det är bara det att människor inte förstår vilket jobb de faktiskt gör. Orealistiska förhoppningar på att någon annan ska ”lösa sorgen” åt en känns som den dominerande uppfattningen efter dagens artikel hos SVD.
Mycket bra skrivet. Jag miste min son för fem år och fem månader sen och jag hade inget problem med sjuk kassan eller läkaren.Jag var helt under isen och klarade inte av att jobba. men jag tror att det är hårdare i dag efter den nya regeringen. sen tycker jag inte man skall jämföra sorger. att förlora sitt barn är varje förälders mardröm. men de finns också de som förlorar sina män, små barn sina föräldrar, som säkert har precis lika stor sorg som jag efter mitt barn.vi är ju alla olika och vi sörjer också olika. men ditt inlägg är mycket mycket bra skrivit.
kram från Marie-anne författare till självbiografin TILL MINNE AV MARCUS
Svar till anonym
av egen erfarenhet så har jag träffat läkare som inte förstår sig på sorgearbete och vill skicka till en tabletter för att döva sorgen.När min son dog, fick jag för första gången i mitt liv uppsöka psyk, efter som jag ramlade rätt ner i en förälders värsta mardöm.Jag är tacksam i dag att jag sa blankt NEJ till alla tabletter de ville skriva ut till mig, och att jag vågade möta min sorg, hur helvetisk den är var, på mitt sätt. Kah körde en kognetiv terapi med mig själv. i dag har det gått fem år och fem månade och jag är tacksam att jag inte sitter i ett tablettmissbruk. sen är det upp till var och en om man vill ha tabletter för att döva sorgen om man vill.ingen annan kan lösa ens egen sorg , utan man får hitta ett sätt att lära sig att leva med den.
mvh marie-anne
Till viss del ligger det i personligheten om man har förmåga att möta andras sorg. Men det går alltid att öva upp sin empati.
Och jag kan bara hålla med om att det inte är självklart att de man möter i en svår situation hanterar den.
Men i de allra flesta församlingar finns det någon form av stöd att få. Det kan vara sorgegrupper – samtalsgrupper för de som mist någon, det kan vara möjlighet till enskilda samtal… mm.
Det kan vara värt att höra sig för.