I grannlandet Norge har feminismen gått ännu längre än i Sverige. Där har vänsterregeringen lagstiftat om 40 procent kvinnligt deltagande i storföretagens styrelser. Faktum är att förslaget från början lades fram av den dåvarande borgerliga regeringen. Fremskrittspartiet är det enda partiet som opponerat sig mot galenskaperna. Det är uppenbarligen inte bara Sverige som har en vänsterinriktad borgerlighet.
Alla som inte uppfyllde målet vid ett särskilt satt datum hotades av likvidation. Nyligen gick tiden ut och det meddelas att samtliga 463 berörda företag nått målet. Det norska näringslivet uppges ha ”gillat läget”. Ja, vad ska de annars göra? Med hot om likvidation är det väl bara att svälja det staten ger en att svälja… Jämställdhetsfanatikerna är förstås glada som barn över resultatet. Att med tvång få andra att dansa efter ens pipa är det bästa de vet.
Paraplyprojektet, som arbetar för att ”öka intresset och kunskapen om mångfald på arbetsplatsen”, kallar resultatet en ”enastående kvinnomakt i storföretag”. Vad det egentligen handlar om är en enastående statlig makt över den privata företagsamheten. Det lär knappast stanna här. När steget om kvotering är taget, finns det inget som säger att det inte kommer att fortsätta.
Frågan är hur de inkvoterade kvinnorna känner sig. Att bli invald bara för att man är kvinna, inte för att man anses vara rätt person för uppdraget, måste vara föga smickrande.
Hela problematiken ligger på feministerna som bara ser kön och inte individer.
Staten kan gärna sitta och lagstifta bort verkligheten när det gäller statliga organ och myndigheter. Men de ska låta den fria marknaden vara ifred och låta företagen sköta sig själva, jag är fullständigt övertygad om att företagarna styr sina företag bättre än vad staten gör med sin tvångslagstiftning.
”Frågan är hur de inkvoterade kvinnorna känner sig. Att bli invald bara för att man är kvinna, inte för att man anses vara rätt person för uppdraget, måste vara föga smickrande.”
ganska rolig mening om man ska se till sveriges styrelsetoppar idag, byt ut ordet ”kvinnorna”, ersätt med ”männen” så kan du se hur det ser ut när rekryteringsnormen ser annorlunda ut och får ha sin (mansförespråkande) stilla gång. vari ligger problemet att ha en någorlunda jämn könsfördelning?
@Kajsa:
Liberaler struntar fullständigt i könsfördelningen. Om man på ett företag vill ha en exakt könsfördelning så är det deras ensak, lika så om man föredrar att ha en majoritet kvinnor/män. Staten skall strunta fullständigt i hur privata företag ordnar sin verksamhet, det är däri problemet ligger.
Kajsa,
Det är inget problem med en jämn könsfördelning i en bolagsstyrelse. Problemet är statligt tvång.
hans, varför är statligt tvång ett problem om det leder till att motverka könshiearkier som byggs upp på bekostnad av ett kvinnokollektiv som går på knä? om samhället, som ett strukturperspektiv ser det, gynnar män som grupp, kan väl staten försöka motverka det så att ALLA får vara med(på lika villkor, vilket inte är fallet när män ideligen rekryteras framför kvinnor)?
Om man kvoterar får alla inte alls vara med på lika villkor. Lagen måste vara lika för alla. Vi ska inte ha någon särlagstiftning för vissa grupper, statligt påtvingad kvotering ska därför inte vara tillåten. Om enskilda privata företag vill kvotera sina styrelser är det deras ensak.
Jag lägger som du säkert har märkt inget strukturperspektiv på samhället, därmed faller också mycket av din argumentation i mina ögon.
Min främsta undran ligger i frågan:
Är lagen könsneutral? Eller är det fritt fram för bolagsstyrelser med 90% kvinnor, så länge som 40% kvinnor målet är uppnåt?
Wille,
Jag faktiskt inte hur det ligger till med den saken, men jag skulle gissa att det inte finns några lagliga hinder för att ha MER än 40 procent kvinnor. Just 40 procent har väl satts som ett första steg som anses rimligt att uppnå under en viss tidsperiod. Nästa steg torde rimligen bli 50/50.
hans, tycker du att alla är lika inför lagen idag? jag vet att du tycker synd om män som förgripit sig på tioåriga flickor när de varit könsmogna, men annars?
könskvotering betyder inte att man har lägre krav för kvinnor, som oftast missförstås när man till exempel ser till brandförsvarets tanke om sänkta krav på kvinnor, vilket enligt min mening ter sig idiotiskt. när det handlar om styrelsetoppar handlar det snarare om att man öppnar ögonen på en annars stel och likriktad bransch som annars öppnar dörrar för män och stänger dem för kvinnor. jag vet att du vurmar för individens frihet, det gör jag också, men ser att så som samhället ser ut idag så råder ett strukturellt förtryck som ter sig i olika uttryck, t.ex. mäns våld mot kvinnor, mäns våld mot varandra och ojämlika löner kvinnor och män emellanm, som hindrar individers frihet. sålänge vi inte gör något åt det kan vi inte dela upp samhället i mikroorganismer som vi tror står oberörda av varandra.
Först och främst: lägg ned personangreppen, annars avslutar vi denna diskussion här och nu. Har du något vettigt att tillföra diskussionen om unga människors sexualitet och kärlek över generationsgränserna kan vi ta den debatten separat.
Vad kvoteringen beträffar: svensk arbetsmarknad lider av vad jag brukar kalla vänskapskorruption. Du skrubbar min rygg, så skrubbar jag din. Eller så skrubbar jag din rygg bara för att jag känner dig, inte för att du nödvändigtvis är lämplig för uppgiften. Det har vi alla sett så oerhört ofta att vi knappast reagerar över det längre. Detta handlar förstås om något högst mänskligt, nämligen att vi gärna hjälper våra vänner och bekanta. Det kan dock vara ett problem eftersom kvalificerade människor faktiskt ställs åt sidan bara för att de saknar rätt kontaktnät. Vad kan vi göra åt detta? Inte mycket. Jag vill inte att politikerna ska lagstifta om att folk inte får anställa vänner och bekanta. Men det kan ändå ses som ett problem.
När det gäller kvinnor i bolagsstyrelser köper jag inte de strukturella förklaringarna. De strukturella synsätten blundar för olikheter och skapar generella bilder som inte alltid stämmer överens med verkligheten. Det kan mycket väl stämma att det finns en stelhet i många branscher, men vi ska vara väldigt försiktiga med att låta politiker – vägledda av egna ideologiska motiv – tvinga privata företagare att dansa efter deras pipa. Det är verkligen ingen önskvärd lösning. När det gäller mans- respektive kvinnodominerade yrken (exempelvis brandmansyrket och inom sjukvården) ser jag inget självändamål med att det ska vara en jämn könsfördelning. Om färre män väljer att arbeta inom vården och färre kvinnor vill arbeta som brandmän, so what? Vad är problemet? Släcks det färre bränder eller blir vården sämre? Knappast. Då snackar vi bara jämlikhet för jämlikhetens skull.
Kajsa verkar inte riktigt förstå att tvång är tvång.
jämlikhet för jämlikhetens skull kanske inte är så illa om det leder till att människor får bättre möjligheter att uppfylla sin fulla potential. exempelvis om människor inte utestängs från vissa arenor på grund av kön, sexuell läggning, hudfärg osv. som feminist anser jag, liksom kajsa, att våra val kanske inte alltid är fullständigt självstända utan påverkade av strukturar runt omkring varför vi ibland genom lagstiftning kan försöka ändra beteenden.
det finns problem med kvotering, men det handlar inte om att kvinnor ska känna att de väljs trots lägre kvalifikationer. precis som kajsa påpekar handlar det snarare om att kvinnor med samma kvalifikationer som män ska behandlas därefter, dvs. på samma villkor.