Den borgerliga regeringen kan kritiseras av många olika skäl. Dels för saker den gjort eller tänker göra (FRA, jämställdhetsbonus, skärpt sexköpslag, Ipred), dels för nödvändiga reformer och förändringar den inte genomfört (LAS, avskaffande av Systembolagets monopol, en redig rensning i myndighetsträsket).
Men även när regeringen de facto gör bra saker blir det fel. Tanken är god men i själva genomförandet sjabblas allting eller i alla fall hälften bort. Fastighetsskatten är ett tydligt exempel på detta.
Att avskaffa Apoteksmonopolet är en mycket välkommen åtgärd. Det är något som borde ha genomförts för länge, länge sedan. Men socialdemokraterna har vägrat (och partiets socialpolitiska talesperson Ylva Johansson bekräftar att någon förändring i synsätt inte har skett). Allt borde alltså vara frid och fröjd – marknaden öppnas upp för privata inslag, äntligen får vi konkurrens vilket kommer att betyda bättre tillgänglighet.
Men. Nu gör regeringen något sådär halvhjärtat igen. Staten kommer nämligen att stå kvar som ägare av Apoteket AB och endast sälja ut en minoritet av apoteken till privata intressenter. Någon fri konkurrens kommer det således inte att bli tal om, staten behåller greppet. Privata aktörer som köper apotek kommer dessutom tvingas driva verksamhet även i glesbygden – detta trots att socialministern konstaterar i sin debattartikel att lönsamheten inte är sämre på landsbygden än i tätorterna. Om lönsamheten är god finns det väl all anledning att släppa marknaden fri? Där det finns pengar att tjäna kommer företagare att vilja satsa. Det behövs ingen statlig styrning för det. Men regeringen vågar alltså inte.
Vi ska inte klaga alltför mycket, det är trots allt ett steg i rätt riktning. Men det är symptomatiskt för den här regeringen att den är livrädd att bli betraktad som radikal eller frihetlig. Därför måste även de positiva reformerna lindas in i sossigt omslagspapper. Man blir bara så trött.
Förslaget innehåller inte heller något om ett närmande till internationella förhållanden när det gäller krav på farmaceutisk kompetens, t.ex. för apotekschefer. Sverige är det enda landet i EU som inte kräver farmaciutbildade (dvs apotekare) apotekschefer. Det svenska apotekssystemet har dessutom blivit allt mer tomt på apotekarutbildad personal överhuvudtaget, då det räcker med ”farmaceut” i Sverige, inkluderande receptarier. Så är det inte heller utomlands.
Det är ju jättebra med fri marknad, men det är ett faktum att staten betalar 80 procent av läkemedelskostnaden genom högkostnadsskyddet. Hur får du en marknad att fungera då? Prismekanismen, som är helt central på en fungerande marknad, sätts ur spel. Ett slopat högkostnadsskydd skulle innebära att många multisjuka och äldre inte skulle ha råd med sina dyra mediciner. Att föreslå något dylikt är inte bara grymt, det är med rätta politiskt självmord. Att förespråka en försäkringslösning är möjligt i teorin, som ansvarstagande politiker i Sverige är det omöjligt. Det finns inget land, vad jag vet, som inte har en starkt reglerat apoteksmarknad. Jag tycker det är klokt av regeringen att ta ett steg mot ökad konkurrens, men utan att äventyra centrala hälsopolitiska målsättningar.