Klimatalarmismen accelererar i styrka och galenskap. Nu är det tvågradersmålet som alla pratar om. Politikerna har nämligen bestämt sig för att medeltemperaturen på Jorden inte får öka med mer än två grader. Och det som klubbas i god demokratisk ordning, det gäller förstås. Även naturen måste följa demokratiska beslut. Drömmer jag? Jag väntar bara på att politikerna en dag ska samla till presskonferens och säga till världen: ”Det var bara på skoj alltihop! Haha, gick ni på det?”

Vart tog alla kloka och reflekterande röster vägen? Finns det ingen plats för sansade analyser längre? Nä, diskussionen är ju över, brukar det sägas. Reinfeldt skulle kanske säga att alla tjänar på om debatten lägger sig. Någon borde skicka alla världens ledare på en snabbkurs i livets historia. Det finns nämligen olika teorier om livets beskaffenhet. Gaia-hypotesen menar i korthet att livet är sin egen bästa vän då det samverkar med den fysiska miljön som ständigt förbättrar möjligheten till liv. Det finns dock mothypoteser. Den så kallade Medea-hypotesen går ut på att livet på Jorden är självdestruktivt. Flera gånger har livet varit nära på att utplåna sig självt, låååångt innan människan vandrade sina första steg på denna planet.

Enligt Medea-hypotesen strävar alla organismer bara efter att breda ut sig på andra organismers bekostnad. Naturen är således synnerligen hitlersk. Eller, snarare: Hitler följde mycket riktigt naturlagarna när han ansåg att tyskarna hade rätt att breda ut sig på ”mindervärdiga rasers” bekostnad. Lyckligtvis har vi människor lyckats skapa civilisationer som bygger på något slags samförstånd och där vi, förvisso med upprepade undantag, inte har ihjäl varandra för personlig vinning.

Idén om människans avgörande påverkan på klimatet och djurlivet är en farlig myt. Den visar ingen förståelse för de verkliga villkoren i naturen, där djurarter i enlighet med Medea-hypotesen, utrotar varandra. I stället skapas bilden av någon sorts Disneyvärld där djuren mänskliggörs och målet är att hela världen, alla djur och människor, ska leva i gullig harmoni med varandra. Det är bland annat denna ding-ding-världsbild som vägleder klimatalarmisterna. Det pratas om att ”skapa ett bättre klimat”, denna absurda tanke. Det tycks inte finnas några gränser för vad människan kan åstadkomma! Evolutionen borde ha lärt oss att vi anpassar oss efter planetens förutsättningar, vi kontrollerar dem inte.

Just nu är det alltså tvågradersmålet som är i fokus för klimatarbetet. Hur människan, som inte ens kan förutspå vädret fem dagar framåt, ska kunna kontrollera en hel planets temperatur med två graders marginal, begriper jag inte. Vi ser politisk narcissism när den är som allra mest grotesk. Och det värsta är att alla andra faktorer, som solens aktivitet, inte kommer att spela någon roll. Varje temperaturökning kommer att tas som intäkt för att klimatfascismen inte gått långt nog.

Om det höga tonläget tillåts fortsätta styra politikernas beslut, om tillväxt- och människofientliga knäppskallar inom olika naturskyddsföreningar världen runt tillåts sätta agendan, kan det här sluta i fullständig katastrof. Först ekonomiskt och i slutändan mänskligt. När tillväxt och ekonomisk utveckling blir skällsord, får vänstern äntligen sin vilja igenom: ökad politisk kontroll över ekonomin och människorna. Klimatalarmismen är därför i högsta grad ett vänsterprojekt.

Vi kan rädda miljoner liv genom att göra en satsning på rent vatten i länder där miljoner barn dör av diarré varje år bara för att de har sin grannes avföring i dricksvattnet. Vi kan rädda nästan lika många genom att satsa på myggnät mot malariamyggor. Med mycket små ekonomiska medel kan vi åstadkomma en bättre värld för miljoner människor.

Alla dessa frågor är plötsligt bortglömda, ointressanta. För nu ska vi ordna ett bättre klimat! Det finns tillfällen när den mänskliga dumheten inte ser några gränser. Detta är ett sådant.