Ingen lär ha undgått den debatt om liberalism och konservatism som rasade mellan Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg på Newsmill för en tid sedan. Debatten har fortsatt, i något förtäckt form, genom kulturkritikern Erik Wallrups efterlysning av ”en tänkande höger” i Sverige och svenska liberalers och konservativas svar på denna.

Liberalismen är i många stycken främmande för den konservativa synen på både människan och samhället – och deras förhållande till varandra. De båda förenas av en gemensam syn på ekonomisk frihet i så motto att såväl konservativa som liberaler vill ha ett samhälle med lägre skatter och större inslag av privat företagsamhet i välfärdssektorn (åtminstone gäller detta i en svensk och europeisk kontext). Men i synen på individens roll i samhället, finns avgrundsdjupa skillnader. Liberaler och konservativa har, som Johan Norberg konstaterar, förenats i kampen mot en gemensam fiende: socialismen. Den kampen var nödvändig och är det även i dag. Följden har emellertid blivit att även liberaler med tiden kommit att klassas som ”höger”. Vilket är en halvsanning i bästa fall.

På ett otal områden har många liberaler mer gemensamt med personer som tillhör den politiska vänstern. Det gäller exempelvis synen på normavvikare i samhället och frånvaron av kryperi för reliker som monarkin. Liberaler borde därmed inte nödvändigtvis applådera när ett konservativt parti vinner regeringsmakten någonstans ute i Europa, då det inte sällan innebär en regering med religiösa böjelser, en restriktiv syn på sexuella avvikelser och mycket annat som inte är liberala värden. Sänkta skatter bör då väga ganska lätt. Det är bara liberaler som förenar tro på ekonomisk frihet med rätten till frihet i privatlivet (även om det från svenskt libertarianskt håll tenderar att vara den ekonomiska friheten som värderas högst, vilket jag beklagar), som ifrågasätter både höga skatter och paternalism. Vi liberaler är i sanning detta samhälles verkliga radikaler.

För mig är ”höger” ett tämligen meningslöst begrepp som egentligen endast markerar vad en person inte är. En person som är ”höger” är inte socialist. Men i begreppets vida betydelse kan han vara allt från libertarian till reaktionär kristdemokrat. Det säger således ingenting. Jag kallar mig kort och gott frihetlig, månne ett lika luddigt begrepp för somliga. Men det kan åtminstone inte missförstås med begreppet konservativ. Och det betyder i min värld att jag respekterar dina livsval så länge du respekterar mina. Hur tokiga de än kan verka.