Beatrice Asks utspel om att hänga ut misstänkta sexköpare inför familjen genom att skicka ut delgivning i utpekande gredelina kuvert fick mig att åter betänka hur hopplöst läget är för en liberal väljare inför höstens riksdagsval.

Om vi inte gillar de rödgröna återstår att återvälja en förment borgerlig regering som visserligen sänker skatter men som gör det för jobblinjens skull, inte utifrån en tro på medborgarnas rätt att behålla mer av sina intjänade slantar. En allians vars lokala partiföreträdare vill drogtesta barn och ha knarkhundar på skolor. En regering som steg för steg bygger ut statens makt på bekostnad av medborgarnas integritet. En allians som inte förtjänar vårt förtroende.

Men oppositionen är väl ännu värre? undrar någon. I vissa frågor, ja. Med Mona Sahlin som statsminister kommer vi att få kommunister i en svensk regering, vilket skulle kännas som en återgång till ett Europa 1917. Men i sakpolitik är det väldigt lite som skiljer blocken åt i dag och Alliansens taktfasta marsch mot en modern övervakningsstat samt dess fullständigt respektlösa hållning mot rättssäkerheten i landet går inte att acceptera. Dessutom: en regering ska väljas om på sina meriter, inte för att oppositionen råkar vara lika dålig eller sämre.

De rödgrönas alla brister till trots är problemet med Alliansen att vi får både det radikalfeministiska tankegodset och batongpolitiken i samma paket. Både könsmaktsteori och drogtester på barn. Både sexköpslag och skampåle.

Alliansen kan faktiskt dra åt helvete.