Agnes på bloggen Pour le moment är upprörd över att hon på Rosenlundsgatan i Göteborg får upprepade inviter från bilburna sexköpare. Utifrån hennes berättelse kan jag förstå att det blir väldigt jobbigt. Men samtidigt gör hon sig skyldig till att döma ut alla sexköpare utifrån hennes erfarenheter av ett fåtal individers dåliga beteende. Det är inte heller rimligt. Hon verkar dessutom ännu argare på det hon uppfattar som ”det liberala daltandet” med sexköpare. Låt mig förklara att det inte handlar om att ”dalta”, det handlar om principer och anständighet.

Först ska konstateras att personer som säljer och köper sex på gatan är i minoritet. De utgör fortfarande sinnebilden av vad prostitution är, men bilden är skev eftersom de flesta i dag säljer sex via Internet i stället för att stå vid ett gathörn och invänta kunder. Antalet gatusexsäljare i våra tre största städer är därför ett värdelöst mått på förekomsten av prostitution i samhället i stort. Följaktligen blir också sexköparnas beteende ett värdelöst mått på hur sexköparna generellt är och beter sig. Enligt Socialstyrelsen finns tecken på att kundgrupperna skiljer sig från varandra, vilket förefaller naturligt då även gatusexsäljarna skiljer sig från övriga sexsäljare.

Frågan handlar om principer, om rätten att som myndig människa ingå avtal med en annan myndig människa. Vi äger våra egna kroppar och har således rätt att förfoga över dem även i affärsöverenskommelser. En sexsäljare säljer som bekant inte sin kropp utan en tjänst om utförs med kroppen – en självklarhet som tydligen måste upprepas gång på gång i den svenska debatten. Politiker ska inte har tillgång till vår sexualitet i sina lagstiftande församlingar.

Det handlar också om ren och skär anständighet. I ett demokratiskt samhälle ska vi inte frysa ut vissa människor bara för att de sysslar med något vi (ni?) äcklas av. Vi ska inte stigmatisera och bespotta människor bara för att de valt att leva på ett sätt som vi själva kanske inte skulle kunna tänka oss. Vi ska heller inte degradera deras mänsklighet till att endast vara ett offers spillror. De sexsäljare jag har träffat och intervjuat har tvärtom visat prov på styrka, vilja och i vissa fall även entreprenörskap. Vi skulle inte betrakta andra egna företagare som offer. Så fort personen i fråga väljer att erbjuda sexuella tjänster kommer dock offerstämpeln fram. Det vittnar endast om okunskap och en inskränkt sexualsyn, ingenting annat.

En avkriminalisering av all frivillig sexhandel i Sverige är nödvändig. Jag kan ha förståelse för att människor inte vill ha öppen sexhandel i varje kvarter, på samma sätt som Agnes inte vill bli trakasserad av bilburna sexköpare. Lösningen skulle vara att respektive stad/kommun tillhandahåller vissa områden där sexhandeln kan pågå ostört. Denna handel skulle säkerligen fortsätta att vara en minoritet av all verksamhet som redan i dag pågår i lägenheter, villor och på hotellrum runt om i landet. Men det är som bekant det vi ser som vi bryr oss om – därav den fortsatta fokuseringen på just gatuprostitutionen.

Samtidigt som den frivilliga sexhandeln avkriminaliseras och sexköpslagen kastas på historiens växande sophög för korkade lagar, ska givetvis människohandel för sexuella ändamål även fortsättningsvis betraktas som en allvarlig brottslighet som med kraft ska bekämpas. Men då har vi redan kommit underfund med skillnaden mellan frivillig och ofrivillig sexhandel och täppt till truten på landets radikalfeminister.

Övrig läsning:
Den där förbannade magkänslan
Sex är sex
Sexköpslagsutredningen: del 1
Sexköpslagsutredningen: del 2
Beställningsjobbet är klart
Carina Hägg sprider fördomar (SVT Debatt)
Lika rättigheter för alla
Ja, sexköpslagen bör tas bort