Med en utredning med på förhand beställda slutsatser som stöd lyckades regeringen som väntat få skärpningen av sexköpslagen genomröstad i riksdagen. Från den 1 juli är det i lagstiftarens ögon lika allvarligt att betala för en sexuell handling som att misshandla någon grovt. Inte så ologiskt, kanske, givet att lagen kom ur en kvinnofridspropositionen i vilken hävdades att sexköp är ett uttryck för våld mot kvinnor. Cirkeln sluts.
Fredrick Federley röstade som enda ledamot nej till straffskärpningen och redovisade också sina argument. Högst sannolikt satt det en hel del ledamöter i flera borgerliga partier och höll med honom. Men de höll tyst. Omröstningen om sexköpslagen 1998 föregicks av livlig debatt, men när lagen skärps tretton år senare vågar nästan ingen uttrycka minsta tvivel om dess förträfflighet. De så kallade liberaler som befolkar delar av riksdagens kammare fegar ur.
När Gudrun Schyman, Claes Borgström med flera nu har fått sin vilja igenom och straffet för sexköp har skärpts, torde nästa steg vara att utvidga lagen till att gälla även svenskar i andra länder. Detta efter norsk modell. Sådana förslag har redan lagts fram. Låter det osannolikt? Efter de vändningar som den sexualpolitiska debatten har tagit det senaste decenniet förvånar ingenting längre. Den svenska självbilden (ett land med stor tolerans för sexuella olikheter) står i bjärt kontrast till verkligheten (repression mot sexuella olikheter och lagstiftning för att värna den goda sexualiteten). Moralisterna har konstant vunnit mark de senaste åren, men deras kamp är knappast över.
Att Sverige är ett sexualpolitikens u-land kan vi med lätthet slå fast. Hur ser det då ut i övriga EU? Tja, i Irland höjs röster för att införa ett förbud mot sexköp. Eva-Britt Svensson lyckades i april få Europaparlamentet att rösta för hennes rapport som föreskriver hur våld mot kvinnor ska förhindras och i vilken prostitution beskrivs som våld mot kvinnor. Detta till trots är dock inställningen till prostitution annorlunda i de flesta EU-länder. Sverige är fortfarande ganska unikt i sin radikalfeministiska syn på sexualiteten. De flesta betraktar inte sexhandel som ett uttryck för våld mot kvinnor. Detta gör förstås inte situationen i Sverige mer uthärdlig. Att Gudrun Schymans extrema syn på sexualitet har blivit mainstream i Sverige stämmer till eftertanke. Hur kunde det gå så förfärligt fel?
Det var den socialdemokratiska regeringen som 1998 med stöd från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet såg till att det blev förbjudet att betala för sexuella tjänster i Sverige. Tretton är senare är det en borgerlig fyrpartiregering som med stöd från oppositionen ser till att straffet för sexköp skärps till upp till ett års fängelse. Det råder således total enighet om att din sexualitet inte tillhör dig. Vad som är rätt och fel sex beslutas om i god demokratisk ordning i Sveriges parlament och den som avviker har både ett hårt straff och skam att vänta. Det mest personliga har blivit politiskt. Och det sker under en borgerlig regering.
Jag ser inte det konstiga i att det finns många människor som inte anser att en marknadsutsättning av tjänster som är så tabu att dom inte får diskuteras öppet hos Liberaldemokraterna bör ske.
Jag ser inte heller att Schyman talar för alla som motsätter sig.