Gång på gång kommer utspel om vikten av att svenska elever får lära sig kinesiska. Tidigare har utbildningsminister Jan Björklund påpekat vikten av att göra kinesiskan till ett gymnasiespråk (i dag är det valbart endast på ett fåtal skolor). I dag berättar Metta Fjelkner vid Lärarnas riksförbund och f.d. ministern Tobias Krantz, numera vid Svenskt Näringsliv, att 14 procent av 200 tillfrågade personalchefer anser att kinesiskan är det viktigaste språket i skolan.
Idén med mer kinesiska i skolan låter självklar – Kina blir en allt viktigare marknad varför svenska företag har ett allt större intresse av medarbetare som kan språket. I de flesta branscher är dock kunskaper i kinesiska fortfarande mest en kuriositet på CV:t. Så lär det fortsätta att vara. Ty även en gedigen satsning på kinesiska i grundskolan och på gymnasiet skulle sannolikt få begränsad utdelning sett till vad eleverna faktiskt kan använda språket till.
I dag får svenska barn lära sig engelska redan i första klass, inlärningen underlättas av att vi ständigt hör språket i den anglofierade populärkulturen. Ändå behärskar de flesta svenskar först och främst vardagsengelska. Att använda språket i arbetet är en helt annan sak. Prova själv att övergå till engelska i alla ärenden en hel arbetsdag. Det är inte så självklart som det kan verka.
Kinesiskan är helt olik våra västerländska språk. Det är ett tonalt språk med hög inlärningströskel. Att läsa kinesiska någon timme i veckan under gymnasieåren, när mängder av andra kurser redan pockar på uppmärksamhet, kan visserligen förbereda dig för vidare studier på universitetet. Sett ur det perspektivet är varje satsning på kinesiska i skolan positiv, den höjer på sikt kvaliteten på de kurser som erbjuder kinesiska vid våra universitet.
Men det kommer inte att göra nykläckta studenter särskilt intressanta för företag som letar personer med relevanta kunskaper i kinesiska, vilket tycks vara Fjelkners och Krantz’ ambition. Tror de detta har de helt enkelt inte förstått den utmaning – både språkintellektuellt men också i fråga om tid och engagemang – som kinesiskan innebär för en västerlänning. Gymnasielever har berättat hur de lyckats lära sig några hundra tecken, vilket räcker för att beställa vissa maträtter och fråga om vägen till närmsta toalett. Antalet arbetsgivare som finner det intressant att anställa någon som kan beställa syrlig och stark soppa på kinesiska, eller säga att det där var minsann en vacker flicka, torde vara begränsat. För att obehindrat kunna läsa en vanlig tidningsartikel krävs att man kan runt 3 000 tecken – för att kommunicera fritt betydligt fler än så.
Det ska avslutningsvis påpekas att jag hyser vissa tvivel kring motivationen hos svenska gymnasieelever som redan läser mängder av kurser och nog inte är jättesugna på att välja en kurs som, om den ska hinna ge något resultat, slukar mer tid än alla andra. Något kinesiskt under i den svenska skolan kan vi därför inte räkna med, vad politiker och näringsliv än drömmer om.
Läste ditt inlägg med stort intresse. Vet inte så mycket om kinesiska, men jag har varit med förr när man ska sia i framtiden. Ryska var det stora framtidsspråket på sjuttiotalet, bara för att nämna ett exempel. Jag vänder mig också mot tanken att skolan producerar för näringslivet. Vad vi ska konkurrera med och vad som överhuvudtaget är framtidens näringsliv är det inte vi som ska bestämma. Jag blev också förundrad över att man skriver en artikel där man inte ens nämner franska. Europas andra språk och dessutom ett språk som är stort i Afrika – en växande marknad just för Europa.
Om något så borde ju kineserna lära sig engelska istället för kinesiska. Så att de kan bara haka på det existerande internet istället för att bygga upp något parallellt eget som ingen människa begriper.
Apa: Kineser både kan engelska i allt högre grad och använder Internet precis som vi gör (med de begränsningar som regeringen infört).
Helena: Jag vet inte hur många personalchefer som svarade franska i undersökningen, men både spanskan och franskan är ju betydligt större än tyskan. Värdet av att kunna tyska i framtiden torde minska. Då är nog franska, som du påpekar, bättre. Men jag tror nog att engelska kommer att fortsätta vara gångbart i näringslivet världen över.
Vi har en hel kontinent i stigande som pratar mest spanska. Där är engelskan faktiskt inte särskilt gångbar. Likadant i de afrikanska länder som tillhört den franskspråkiga intressesfären.
Jag tror att de problemen du reser med kinesiskan även faktiskt gäller för såväl franska, spanska och tyska. Det där med språk är svårt, men jag tror att om man börjar nånstans, så kan man komma längre än om man inte satsar alls.
Språk är jätteviktigt, inte bara ur näringslivssynpunkt. Det vidgar sinnena på ett sätt som är helt otroligt. Bara att lära sig att säga hej och tack kan öppna dörrar i de mest konstiga situationer (det har i alla fall fungerat för mig) 🙂
Jag håller med om att den tänkta utbildningen sannolikt inte leder till några kunskaper som är direkt användbara i yrkesvärlden. Det är definitivt en hög tröskel innan man kan föra sig i en diskussion med lite innehåll.
Men det är en rad sekundära effekter som är positiva. Dels så leder det rimligen till att fler åker till Kina och lär sig språket mer "på riktigt", men det finns även andra fördelar.
Att bara kunna relativt lite kinesiska är inte heller att förringa då det är en mycket bra inledning att kunna några artighetsfraser i det mycket viktiga "relations-spelet" när man ska göra affärer med kineser.
Även att kunna bara ett fåtal kinesiska skrivtecken kan definitivt var till nytta (och glädje) när man stöter på skyltar, menyer och diverse enklare meddelanden.
Nu är jag nog att betrakta som partisk, men jag anser att kinesiska bör vara nästa språk efter engelskan att lära sig sett ur ett yrkesperspektiv.
Mvh
Om Kina fortfarande hade varit en kommunistisk diktatur och inte en fascistisk/kapitalistisk dito så hade Björklunds förslag gått ut på att styrka insikterna om kommunismens problem och inte handlat om hur Sverige ska kunna dra nytta av att Kinas befolkning är slavar åt en nomenklatura som både äger och styr landet.