Det är intressant att se vad som händer när sådant vi tror är sant, sådant vi uppfattar som självklarheter, ifrågasätts med konkreta fakta. En vanlig respons är irritation och ilska – främst till följd av pinsamheten att ha blivit avslöjad.

När Uppdrag Granskning bestämde sig för att titta närmare på de barnfattigdomssiffror som barnrättsorganisationer som Bris, Rädda Barnen och Majblomman använder i sina kampanjer visste nog redaktionen att den tassade in på minerad mark.

Dessa tre organisationer åtnjuter ett helgjutet förtroende från både politiker och allmänhet. Ingen har vågat eller velat ifrågasätta deras uppgifter om barns utsatthet. Inte heller den regering vars politik hela barnfattigdomsdebatten egentligen handlar om.

Just därför var gårdagens reportage i SVT så välkommet. I den efterföljande chatten östes både lovord och ilskna ifrågasättanden över Janne Josefsson. Framför allt ilskan var framträdande. Hur vågar han hävda att det inte finns fattiga barn i Sverige? Svaret är att Josefsson aldrig hävdade detta. Däremot ifrågasattes de tre utpekade organisationernas sätt att handskas med fakta – vilket i sin tur riskerar att slå tillbaka mot arbetet för barns bästa.

Susanna Alakoski blev förbannad när hennes verklighetsbild blev ifrågasatt av Uppdrag Granskning. Fakta bemöts med irritation och indignation. Hur vågar någon ifrågasätta Alakoskis känslor? I DN går hon till (en lång) motattack. Förmodligen skriven i ren ilska.

Problemet med Alakoskis utsagor är dels att hon verkar ha en alldeles egen syn på vad fattigdom är (vilket illustrerades tydligt i gårdagens reportage), dels att hon naivt tar människors upplevelser av ekonomisk utsatthet jämfört med grannarna som bevis för fattigdom. Den som ser sig själv som fattig behöver inte nödvändigtvis vara det.

Kritiken från andra vänsterdebattörer lät inte vänta på sig. Tidigare Ung vänsterordföranden Ali Esbati hade inte så mycket annat att tillägga än ”Fuck you very much”. Chefredaktören för Dagens Arena beskriver programmet som ”hatiskt”. Reaktionerna är mycket symptomatiska för när en världsbild, som diskussionen om Fattigsverige har blivit, blir ifrågasatt med fakta.

Researchern Sara Johansson beskrev känslan av fattigdom i Sverige ganska bra när hon i programmets efterföljande chatt skrev:

”De flesta vi har pratat med har sagt att de har klarat sig på de pengar de fick i bidrag, men inte så mycket mer. De menar att det är väldigt svårt att prioritera i dagens samhälle där så mycket handlar om konsumtion. De är tex rädda att barnen ska hamna utanför när de inte har råd att köpa märkeskläder o.s.v.”

Förklaringen är dels att vårt samhälle har blivit väldigt konsumtionsdrivet, dels att människor generellt har fått det bättre. Vanliga arbetarfamiljer har i dag TV, dator, bil, flera smarttelefoner, kaffemaskiner och har trots detta även råd med fina kläder och utlandsresor. Normen för vad som är en acceptabel levnadsnivå har höjts markant bara de senaste 15 åren.

För den som bestämt vill ”hänga med”, oavsett sina egna ekonomiska förutsättningar, blir det förstås tufft. Men är det fattigdom? Svaret måste bli nej.

Nästa organisation att granska borde vara Ecpat. De har ett minst lika generöst förhållande till fakta som någonsin Rädda Barnen och Bris. Och de är precis lika omöjliga att ifrågasätta.

Läs även:
Anders W Jonsson