Det är intressant att se vad som händer när sådant vi tror är sant, sådant vi uppfattar som självklarheter, ifrågasätts med konkreta fakta. En vanlig respons är irritation och ilska – främst till följd av pinsamheten att ha blivit avslöjad.
När Uppdrag Granskning bestämde sig för att titta närmare på de barnfattigdomssiffror som barnrättsorganisationer som Bris, Rädda Barnen och Majblomman använder i sina kampanjer visste nog redaktionen att den tassade in på minerad mark.
Dessa tre organisationer åtnjuter ett helgjutet förtroende från både politiker och allmänhet. Ingen har vågat eller velat ifrågasätta deras uppgifter om barns utsatthet. Inte heller den regering vars politik hela barnfattigdomsdebatten egentligen handlar om.
Just därför var gårdagens reportage i SVT så välkommet. I den efterföljande chatten östes både lovord och ilskna ifrågasättanden över Janne Josefsson. Framför allt ilskan var framträdande. Hur vågar han hävda att det inte finns fattiga barn i Sverige? Svaret är att Josefsson aldrig hävdade detta. Däremot ifrågasattes de tre utpekade organisationernas sätt att handskas med fakta – vilket i sin tur riskerar att slå tillbaka mot arbetet för barns bästa.
Susanna Alakoski blev förbannad när hennes verklighetsbild blev ifrågasatt av Uppdrag Granskning. Fakta bemöts med irritation och indignation. Hur vågar någon ifrågasätta Alakoskis känslor? I DN går hon till (en lång) motattack. Förmodligen skriven i ren ilska.
Problemet med Alakoskis utsagor är dels att hon verkar ha en alldeles egen syn på vad fattigdom är (vilket illustrerades tydligt i gårdagens reportage), dels att hon naivt tar människors upplevelser av ekonomisk utsatthet jämfört med grannarna som bevis för fattigdom. Den som ser sig själv som fattig behöver inte nödvändigtvis vara det.
Kritiken från andra vänsterdebattörer lät inte vänta på sig. Tidigare Ung vänsterordföranden Ali Esbati hade inte så mycket annat att tillägga än ”Fuck you very much”. Chefredaktören för Dagens Arena beskriver programmet som ”hatiskt”. Reaktionerna är mycket symptomatiska för när en världsbild, som diskussionen om Fattigsverige har blivit, blir ifrågasatt med fakta.
Researchern Sara Johansson beskrev känslan av fattigdom i Sverige ganska bra när hon i programmets efterföljande chatt skrev:
”De flesta vi har pratat med har sagt att de har klarat sig på de pengar de fick i bidrag, men inte så mycket mer. De menar att det är väldigt svårt att prioritera i dagens samhälle där så mycket handlar om konsumtion. De är tex rädda att barnen ska hamna utanför när de inte har råd att köpa märkeskläder o.s.v.”
Förklaringen är dels att vårt samhälle har blivit väldigt konsumtionsdrivet, dels att människor generellt har fått det bättre. Vanliga arbetarfamiljer har i dag TV, dator, bil, flera smarttelefoner, kaffemaskiner och har trots detta även råd med fina kläder och utlandsresor. Normen för vad som är en acceptabel levnadsnivå har höjts markant bara de senaste 15 åren.
För den som bestämt vill ”hänga med”, oavsett sina egna ekonomiska förutsättningar, blir det förstås tufft. Men är det fattigdom? Svaret måste bli nej.
Nästa organisation att granska borde vara Ecpat. De har ett minst lika generöst förhållande till fakta som någonsin Rädda Barnen och Bris. Och de är precis lika omöjliga att ifrågasätta.
Läs även:
Anders W Jonsson
Den vikt det har för högern att illusionen om det klasslösa samhället inte upphävs går endast att jämföra med vikten av att upprätthålla lögnen att högern driver en politik som ger mer frihet än demokratisk socialism.
Högern bör ägna sin tid åt att bedriva högerpolitik och ge oss den fria marknad och dom SANT fria val som man säger sig driva istället för att sträva efter att upprätthålla korporativismen med lögner om att den skapar det klasslösa och fria samhället.
Befriande att se att någon ifrågasätter det så omhuldade Ecpat. Jämförelsen är spot on!
I söndags såg jag ett TV-program om lobbying inom EU. Det handlade om att industrier i olika EU-länder samordnade sina behov av infrastruktur för att minska kostnader för industrin så att den skulle kan stanna kvar inom EU och vara konkurrenskraftig globalt. Detta sattes i kontrast till lokala lobbygruppers motkampanjer.
Det Janne Josefsson visade i UG är att lobbying är en realitet i Sverige. Här handlar lobbykampanjerna om att försörja folk som är bra på att snacka men dåliga på sanningen. För mig är det uppenbart att organisationer driver kampanjer för att finansiera försörjningen av sina medarbetare. UG visade hur felaktiga kampanjerna om barnfattigdomen är. Men är detta den enda kampanjen som bedrivs i strid mot verkligheten? Många gånger får vi höra att "det finns stora mörkertal" inom ett område som vi bör engagera oss i. Men är dessa mörkertal verklighet?
För några år sedan såg jag ett TV-program som visade att våldet mot kvinnor var marginellt jämfört med våldet mot unga män. De visade detta bland annat genom att besöka akutmottagningar under typiska "våld mot närstående helger". Det de fann var våld mot unga män som var ute på stan för att hitta en ung kvinna. Trots detta bedrivs ännu kampanjer om "mäns våld mot kvinnor". Men hur utbrett är detta utanför media?
När det gäller invandringen så tror jag att den har så hög prioritet för att den berikar en mängd människor i branschen. Vi har först och främst flyktingsmugglarna som lever på andras drömmar. Sedan kommer hela det offentliga Sverige som har fått byggas ut så att vi kan ta emot flyktingar som kommer hit. Det är så smart att alla kommuner skall ta emot flyktingar och på så sätt måste alla kommuner anställa folk som arbetar med flyktingmottagning. Vågar någon räkna ut hur många som försörjs på detta sätt? Sedan kommar alla entreprenörer som hyr ut bostäder åt flyktingar, startar tolkförmedlingar, företräder flyktingar mot myndigheter, utbildar flyktingar, etc. Sen har vi alla "frivilligorganisationer" som försörjer proffstyckare och insamlingsarbetare medan ofta oavlönad personal får hjälpa till i soppkök och liknande "synliga" aktiviteter. Sen har vi alla andra proffstyckare inom media, politik och andra organisationer som skulle få söka efter jobb om de inte arbetat med att skapa opinion kring flyktingmottagendet. När skall vi få se en någorlunda korrekt bild av den svenska flyktingindustrin? Vågar UG granska denna fullt ut?
Låt oss sedan se på mobbing i skolor. Våra skolor lägger mycket pengar på ovetenskapliga anti-mobbingprogram. Varje gång det är dags att budgetera diskuteras mobbing i våra skolor och skolledare avsätter pengar till dyra anti-mobbingprogram, främst för att ha ryggen fri. Dessa program tar resurser från annat exempel läromedel, lärares tid för undervisning och det avdelas personal bara för att driva dessa program. Men vem hjälper dessa program? Troligen bara de som försörjer sig på anti-mobbingprogrammen. Det verkliga resultatet blir troligen att resurser tas från undervisningen och våra barn får inte lära sig det de behöver. Kanske skulle dessa pengar bättre kunnat användas till stödundervisning, skolbibliotek eller skolresor.
För att nu avrunda och återgå till UGs program. Tänk på att en kvarts miljon barn motsvarar mer än 10% av alla under 18 år. Är verkligen så många hungriga och utan skor? Hur skulle vi vanliga svenskar kunna undgå att se detta? Här var det verkliga siffror som lobbyisterna ville få oss att tro på. Har de ingen uppfattning om vad detta innebär? Hur är det då med "mörkertalen" i andra kampanjer? Kan det vara så att först blåser de upp en siffra och sedan är den inte bra nog och då drar man till med "mörkertal" för att stärka sin argumentation?
Det finns säkerligen många fler exempel på hur lobbying inom SVerige används till att försörja de som arbetar med frågorna. 90-kontona tar 30% i administration! Finns det verkligen något behov av dessa lobbyister och gör våra beslutsfattare rätt när de litar på lobbyisternas material?
Tänkte också på Ecpat när jag såg programmet och deras siffror om hur många som försöker surfa på barnporr dagligen i Sverige. Siffror som är helt hemliga och ingen kan granska.
Däremot tror jag aldrig detta kommer granskas för det är ännu värre att ifrågasätta detta. Du kommer stämplas som "barnporrvän" direkt, och vem är beredd att ta den smällen…?!
Ja, ECPAT bör definitivt granskas – denna religiöst grundade organisation som har en minst sagt lättsinnig syn på fakta.
Politik är religion.