”Den [SFI] är för dåligt anpassad till den enskilde individen, det är för mycket avhopp från svenskundervisningen, det är för dålig jobbkoppling och det varierar för mycket över landet hur svenskundervisningen ges. Det här är ett allvarligt problem ur integrationssynpunkt.”

No shit, Erik Ullenhag.

Regeringen verkar ha vaknat upp och insett hur dåligt SFI fungerar. Det är välkommet. SFI har länge varit en nedprioriterad fråga, trots att en illa fungerande undervisning lägger krokben för den övriga integrationspolitiken.

Det finns en myt om att akademiker och analfabeter klumpas ihop i samma klasser. Riktigt så ser det inte ut. Varje elev får göra ett nivåtest och utifrån resultaten på denna visserligen väldigt okomplicerade skattning placeras de på rätt nivå. Att akademiker och analfabeter skulle hamna i samma klass stämmer därför inte – förutsatt att nivåtestet görs överallt.

Däremot är det sant att kvaliteten och formen på undervisningen varierar kraftigt från aktör till aktör och att den inte alls är individanpassad efter att eleven väl placerats i en klass. Något måste också göras åt de rullande kursstarterna. Elever trillar in allt eftersom under pågående kurs, vilket gör att de tvingas läsa en kurs de inte begriper innan vissa examineras och kursen sedan kan börja från början igen.

Att kombinera språkinlärning med arbete eller praktik är en bra idé. Men alla kommer inte att få en praktikplats eller hitta ett arbete som kan kombineras med studier i svenska. Därför måste det även fokuseras på kvaliteten själva undervisningen, som på många håll är rent katastrofal. Lite pedagogik kanske kan vara värt att prova?

Tidigare bloggat i ämnet:
Ingen bryr sig om SFI
Glada SFI-amatörer
SFI: Driftsformen är inte problemet