Det är få länder i vilka människors känner så kränkta och diskriminerade som i Sverige. Till stor del beror det på att vi har lagar som säger till oss att vi diskrimineras och att har rätt att känna oss kränkta.

Sverige har en diskrimineringsombudsman, DO, som driver fall av diskriminering rättsligt. Ibland går det att fundera över dels hur DO prioriterar, dels konsekvenserna av rättsfallen. Ett exempel är en ung kvinnlig sökande till ett pensionat som valdes bort just på grund av sin ringa ålder. Pensionatet uppgav att de tillämpade en 22-årsgräns då de önskar en person med livserfarenhet. Men det hade de inte skrivit i annonsen (av rädsla för att bli anklagade för åldersdiskriminering?).

DO stämde pensionatet. För att slippa en kostsam rättsprocess valde pensionatet att tillmötesgå kvinnan och betala 50 000 kronor i en förlikning. DO:s vapenskrammel fungerade. Men var det ens ett fall av diskriminering?

En arbetsgivare måste alltid göra avvägningar vid en anställning. Att söka en person med livserfarenhet (vilket väldigt få 20-åringar har) är en sådan som måste vägas mot att få personer som är unga och hungriga och har lätt att lära sig nya saker, exempelvis. Men det har blivit väldigt svårt att öppet kunna söka just den person som helst önskas. Ålder, kön och etnicitet är alla presumtiva varningsklockor som kan intressera DO. Därför ser vi sällan dessa tre parametrar nämnas i annonserna. Arbetsgivare är, av goda skäl, rädda för kostsamma rättsprocesser.

Varför ska då ett företag inte få anställa precis den person det vill? Jag vill dra en parallell till kaféägaren som ville porta småbarn. Av rädsla för att få en stämning tog han ned skylten som informerade om detta. En debatt startade som handlade mer om huruvida vi gillar att ha barnfamiljer runt oss när vi fikar eller ej än om det relevanta: företagares rätt att bestämma över sin egendom, i detta fall ett kafé.

I min värld har en kaféägare lika stor rätt att bestämma vem som får vara gäst som en arbetsgivare har att bestämma vem hon vill anställa. DO har tyvärr blivit en maktfaktor. Vilket faktiskt inte är DO:s fel utan lagstiftarens.

Detta har gjort att fokus hamnat på helt fel saker. Det är ett betydligt större problem att företag i dag slentrianmässigt begär in utdrag ur belastningsregistret och att de intresserar sig för den sökandes privatliv, intressen och antal rundor i motionsspåret.

Låt oss få en diskussion om hur denna utveckling stänger ute vissa grupper från arbetsmarknaden. Men låt för allt i världen ett pensionat bestämma om de vill anställa en ung eller lite äldre person.