Vi befinner oss just nu i en kamp om internets framtid. Striden står mellan å ena sidan de som vill inskränka människors rätt att använda internet, som vill filtrera och censurera det efter egna moraliska måttstockar, som inte ser det som en grundläggande infrastruktur utan snarare ett tillhåll för kriminalitet och onödig förströelse och å andra sidan de som anser att det är en rättighet att få kommunicera fritt, att få surfa anonymt och att denna rättighet inte ska få inskränkas av politiker.

Utgången av denna kamp är ingalunda given. Innan Edward Snowden riskerade liv och lem för att avslöja hur demokratiskt valda ledare egentligen ser på informationsfrihet och personlig integritet var vi på väg att få ett internet där alla världens användare övervakades steg för steg utan att veta om det. Tack vare Snowden har vi nu vetskap och kan därmed dels förhålla oss till det, dels kämpa för att sätta stopp för denna förfärande utveckling.

Jag anser att internet ska vara fritt. Vanliga nätanvändare ska inte övervakas. Censur ska över huvud taget inte förekomma. Det betyder att jag anser att inte heller sidor som innehåller exempelvis barnporr automatiskt ska vara filtrerade. Däremot måste givetvis polis ha rätt och möjlighet att bekämpa brott som begås på nätet precis som överallt annars.

De som försvarar långtgående övervakning av alla internetanvändare brukar hävda att det handlar om en avvägning mellan säkerhet och frihet, mellan trygghet och personlig integritet. Detta är skitsnack. Mänskliga rättigheter kan aldrig vara förhandlingsbara. Rätten till ett privatliv, såväl i sitt hem som i sin mejlbox, är inte förhandlingsbar. Våra liv ska inte behöva levas i ett skyltfönster med snokande underrättelsemyndigheter på andra sidan glaset.

Vi har i dag ett övervakat internet, där allt vi gör ses och lagras utan krav på brottsmisstanke. Härom dagen blev vi varse att även våra kontaktlistor online samlas in (tack vare FRA får NSA tillgång till svenska kablar också). Sammantaget kan konstateras att det i dag inte finns ett privatliv på nätet – om man inte vidtar särskilda åtgärder (vilket man bör göra).

Om politikerna fått råda hade vi aldrig med säkerhet fått veta att det förhåller sig på det här sättet. De valde att runda den demokratiska processen och ljuga medborgarna rakt upp i ansiktet för att få övervakningssystemet på plats. Nu kommer de slåss med näbbar och klor för att bevara och på sikt expandera det.

Vi måste hädanefter utgå ifrån att allting presidenter, statsministrar och myndighetspersoner säger i dessa frågor är lögn eller i bästa fall halvsanningar. Någon trovärdighet finns inte längre. Det har blivit dags att bli cynisk.

Ett fritt internet. Givet hur utbyggd övervakningen är låter det som en naiv dröm. Men det är definitivt en dröm som är värd att kämpa för.