Sveriges bästa skribent Maciej Zaremba söker förklaringar till haveriet i den svenska skolan. Det är tiotusenkronorsfrågan i det land som fallit till plats 38 på Pisa-rankingen. Svenska ungdomar läser och räknar sämre, och trenden är tydligt spikrak nedåt under det senaste decenniet.

Hur kunde det gå så käpprätt åt skogen? Jag ska inte rota i orsakerna här. Men jag tror att Zaremba är något viktigt på spåren om inte bara den svenska skolan utan om hela det svenska samhället när han kommer in på den konsensusdiskurs som vi sett skörda offer i såväl uppmärksammade rättsskandaler som inom skolpolitiken:

I ett land som tror sig avkristnat men där väckelsen bara slumrar under ytan är det mycket effektivt att antyda att den som är av radikalt annan åsikt (kanske sig själv ovetande) går det ondas ärenden. Dylika argument vinner kanske inte debatter, men de skapar ett klimat som avskräcker vettiga människor från att ta till orda. Och då kan en ganska liten grupp trosvissa få oproportionellt stort inflytande. 

Konsensusdiskursen har mycket riktigt en religiös aura kring sig. Den är skadlig på så många sätt, och lätt att känna igen på en rad områden, inte bara skolans.

Den gäller i jämställdhetsdebatten. Personer som inte stämmer in i kören för de feministiska maktanalyserna idiotförklaras, hånas och förminskas. Detta sker inte bara på elaka bloggar utan på ledarsidor, i public service, av respekterade toppolitiker och debattörer. Ett uppenbart offer i denna konsensuskultur är den tidigare genusdebattören Pär Ström. Han valde att sluta diskutera jämställdhet på grund av allt hat. Alla som sticker upp huvudet får snabbt som ögat erfara detsamma.

Den har också tagit ett grepp om migrations- och integrationsdebatten. Här har toleransnivån sjunkit så lågt att en enskild bokannons med fakta från SCB och Migrationsverket om negativa effekter av stor invandring orsakar en twitterstorm och krav på bojkott av Sveriges största morgontidning. Det är hart när omöjligt att yttra minsta kritik utan att drabbas av våldsamma påhopp. Ja, senast i går eftermiddag var Sveriges Radios P3 igång igen och liknade Sverigedemokraterna vid nazister. Det är en närmast daglig syssla på statsradions redaktioner.

Den gäller även på det sexualpolitiska området. Detta hör delvis ihop med jämställdhetspolitiken eftersom svensk sexualpolitik i allt högre grad kommit att styras av ett radikalfeministiskt perspektiv. Tydliga effekter är sexköps- och kopplerilagarna men också allt mer högljudda krav på omvänd bevisbörda i sexualbrottmål. Sverige har aldrig varit ett särskilt frigjort land sexuellt, men radikalfeminismen är på väg att skapa en nypuritanism och nymoralism som är anmärkningsvärd i vårt påstått sekulära samhälle.

Typiskt för debatten inom den svenska konsensusdiskursen är att den ersätter goda sakargument med påhopp och förminskanden av motståndaren. Den med avvikande åsikter utpekas som en fåntratt alternativt en ond person. Till en person som inte förtjänar respekt i ett sansat och värdigt samtal utan som tvärtom måste tåla att bli nedgjord och trampad på. Åsikt kopplas till person och i slutändan är det förstås personen som får ta smällen. I detta sammanhang skulle vi definitivt kunna nämna klimatdebatten också.

Bilden är glasklar för den som leker med elden: Den som ifrågasätter könsmaktsanalysen är född på vikingatiden och hatar kvinnor. Den som kritiserar svensk migrations- och integrationspolitik är rasist. Den som tycker att vuxna människor själva måste få bestämma vilka de vill ha sex och hur, är sexist och förespråkar människohandel. Varje sådan debattör måste alltså inleda med att förklara vad vederbörande inte står för.

Det tragiska är att detta sätt att bemöta oliktänkande ger effekt. De kritiska rösterna tystnar en efter en, av ren självbevarelsedrift. Vi går miste om många kloka åsikter och resonemang som en följd av detta.


Konsensuskulturen stryper debattklimatet och gör att samhället luktar instängt. Tänk om bara någon ville vara vänlig och öppna fönstret.