Lagring av alla människors elektroniska kommunikation strider mot grundläggande mänskliga rättigheter, slog EU-domstolen nyligen fast. Hittills har detta inte fått några konsekvenser för svensk lagstiftning.

Intresset från regeringen och Socialdemokraterna att riva upp lagstiftningen förefaller obefintligt. Vilket bara kan tolkas på ett sätt: dessa partier tycker att det är helt i sin ordning att stifta lagar som kränker mänskliga rättigheter. Inget nytt under solen, skulle väl vissa säga.

Men förutom att även polisen vill att datalagringen fortsätter som om ingenting har hänt, har nu även Ekobrottsmyndigheten sagt sitt. Enligt myndighetens analytiker Johan Dencker kan polisen inte bekämpa brott om inte alla människors elektroniska fotspår lagras.

Det är en skrämmande syn på brottsbekämpning. Självfallet skulle vi kunna få ned brottsligheten, och öka den upplevda tryggheten, om hela samhället övervakades med kameror. Våld i nära relationer skulle sannolikt minska drastiskt om det sattes upp kameror i människors hem. De flesta brott av den typen begås där. Detsamma gäller sexualbrott.

Men vilket samhälle skulle vi skapa? Vilken begränsning i människors rätt till ett privatliv skulle inte detta fullskaliga övervakningssamhälle innebära? Varje steg i denna riktning måste diskuteras, debatteras, stötas och blötas.

Ty varje ny övervakningskamera, varje ny lag som ger polis och andra myndigheter större befogenheter att övervaka och registrera oss, är ett steg i riktning mot det totala övervakningssamhället. Vi är på god väg dit. Mot det samhälle där anonymitet är något misstänkt. Det samhälle där vi förväntas vara öppna med allting, hela tiden, för att inte bli misstänkliggjorda. Detta är ett samhälle på övervakarens villkor, inte på medborgarens.

Dencker skriver att det är lika omöjligt att rikta datalagringen enbart mot personer misstänkta för brott som det är att ”endast göra nykterhetskontroller på dem som är rattfulla”.

Vilket är ett märkligt perspektiv. Det är snarare som HAX skriver:

Datalagringen är lika orimlig som om polisen skulle kontrollera alla trafikanters nykterhet hela tiden. 

Att polisen och Ekobrottsmyndigheten inte har personlig integritet på sin prioritetslista är inte överraskande. Det är därför desto viktigare att det finns goda motkrafter som talar för den enskilde medborgaren. Ur ett rättighetsperspektiv.

Vi måste bara bli fler.