Valet till Europaparlamentet är enkelt. Riksdagsvalet är desto svårare. Jag har ingen aning om hur jag ska rösta till riksdagen i höst. Jag vet faktiskt inte hur jag ska rösta i kommun- eller landstingsvalet heller.

Detta är ett dilemma. Ty samtidigt som jag velar växer de krafter jag avskyr av hela mitt hjärta. En röst på deras motståndare hade förefallit naturlig. Men jag vill rösta med någotsånär gott samvete, vilket betyder att inget av riksdagspartierna är ett realistiskt alternativ.

Valet kommer som alltid att handla om två block som tävlar om regeringsmakten, men framför allt om Moderaterna mot Socialdemokraterna. Den kampen är emellertid ointressant. Det är vad som händer vid sidan om de två stora partierna som har betydelse nu.

Miljöpartiet har legat stabilt runt 10 procent i mätningarna under lång tid. De kommer förmodligen hamna där, eller kanske något högre. Vänsterpartiet ökar och närmar sig tvåsiffriga tal. En rödgrön regering med Jonas Sjöstedt som minister är inte långt borta – även om det skulle svida i den socialdemokratiska själen att plocka in V i en regeringskoalition.

Alla gillar en uppstickare. Det är delvis därför Feministiskt initiativ får massor av gratispress just nu. Att Fi särredovisas i mätningarna ger partiet mångfalt mer utrymme än om de bara ingick i gruppen ”övriga” och tilldelades en notis. Men mediernas fäbless för vänsterfeministiska frågor och feminismens oerhört starka ställning i akademiska kretsar i Sverige ska inte underskattas. Många som rapporterar om Fi vill nog att partiet ska lyckas.

Höstens val bär med sig en rad farhågor för en liberal väljare. Som att Vänsterpartiet får 10 procent och ges reellt inflytande i en S-ledd regering. Att Fi kommer in och lyckas påverka en rödgrön regering i (ännu mer) radikalfeministisk riktning.

Jag tror ändå inte att Fi kommer in. Det är en sak att säga att man ska rösta på ett extremt parti, en annan att faktiskt göra det. Och än har partiet inte lagt fram sitt valmanifest. Det har inte sagt ett ord om kronor och ören. Förhoppningsvis blir det uppenbart för väljarna att partiet saknar en trovärdig ekonomisk politik. I ett val som i huvudsak kommer handla om just ekonomisk trovärdighet, borde Fi vara chanslöst.

Nu visar ändå flera mätningar att partiet ökar kraftigt. Det är begripligt att väljarna i en tid av ideologisk stagnation och samling i mittenträsket söker nya alternativ. Men Fi är mer sekt än parti, mer feministisk studiecirkel än trovärdig lagstiftare.

Om olyckan skulle vara framme och Sverige har ett feministiskt sektparti i riksdagen efter valet, finns två alternativ: att packa väskorna eller organisera sig