Att vissa tokstollar rycker ut till försvar för våld som politisk kampmetod må vara hänt. Men när acceptansen för våldet återfinns i finare salonger, som på kultursidor och i riksdagen, är vi illa ute.

Där är vi nu. Veronica Palm gav Athena Farrokhzads hatiska sommartal tummen upp på Twitter. I Aftonbladet har nämnda sommarprat försvarats från flera håll. Men det var förstås heller inget annat att vänta. Att Palms partikamrat Mona Sahlin av regeringen utsetts till nationell samordnare mot våldsbejakande extremism känns som ett hån. Vågar vi gissa att en viss sorts extremism kommer gå fri från granskning?

Våldsvänstern gömmer sig bakom motiveringar som ”självförsvar”. Detta försvar kan se lite olika ut. Men första steget är alltid en avhumanisering. Motståndaren är inte människa utan en del av något större som måste bekämpas. Det är alltså inte individen utan vad den representerar som bekämpas. (”Jag måste slå dig på käften, no offense.”).

Detta är grunden för att kunna ge sig på en annan människa med politiska motiv, och det är också förutsättningen för grövre brott än så. Avhumaniseringen möjliggör i slutändan folkmord (som för övrigt inte sällan kamouflerats som just självförsvar), en systematisk utrensning av oönskade. Det är viktigt att komma ihåg att en viss sorts människor – ”borgare”, liberaler, den som utpekats som rasist – inte har någon plats i extremisternas mönstersamhälle.

Som jag påpekat tidigare är borgerligheten artig och väluppfostrad. Den hatar inte. Den slår inte. Den hyllar samtalet. Men den utsträckta handen möts med en knuten näve. De extrema grupperna vill inte samtala. De vill slåss.

Kritik och granskning av våldsverkande vänsteraktivister möts alltid med kritik. Janne Josefssons Uppdrag granskning-reportage om nazistiskt våld hyllades. När nästa inslag granskade våldsvänstern på samma sätt upphörde hyllningarna. Då tog det i stället hus i helsike. Aftonbladet-journalisten Ametist Azordegan twittrade att Josefsson borde komma ut som nazist. Hon försvarades förstås i Aftonbladet.

Jag tror på det politiska samtalet. Jag tror att det är överlägset alla knytnävsslag, hoppsparkar och krossade fönsterrutor. Endast genom att samtala kan konstruktiva lösningar på svåra problem hittas. Om någon vill agera ut sin frustration mot upplevda orättvisor får den köpa sig en sandsäck i stället. Eller ta en runda i löparspåret. Det är så civiliserade människor gör.

Så ursäkta om jag inte är med och marscherar nästa gång det anordnas en stor antirasistisk demonstration i Stockholm. Jag tänker aldrig stå i samma led som ligister, våldsromantiker och antidemokrater. De förtjänar det sällskap de så hett kritiserar och hatar – de våldsbejakande rasisterna.

Tidigare bloggat:
Ett Sverige på väg att spåra ur