Något håller på att hända med Sverige. Processen har gått långsamt men effekterna av den syns allt tydligare. Sverige har blivit ett ängsligt land där det snart bara finns en sanning att förhålla sig till. Du som inte håller med, gör bäst i att hålla tyst.

Vänsterextremismen är på frammarsch. Det talas om en vänstervåg, men det handlar inte om att stödet för Socialdemokraterna ökar eller att svenska folket plötsligt tycker att Vänsterpartiets ekonomiska analfabetism är ett klokt val. Det handlar om att extrema vänstersynpunkter nu blivit så rumsrena att de bereds plats inför miljoner lyssnare i radio.

När kommunisten och extremfeministen (hennes egna ord) Athena Farrokhzad, själv överraskad, fick nöjet att sprida sitt fradgatuggade hat i public service var det ett tecken på normaliseringen av våldsvänsterns förvridna verklighetsbeskrivning. Sveriges Radio har försvarat programmet utan omsvep med argumentet att det är viktigt att olika röster får höras. Så länge det är ”rätt” röster, bör tilläggas. Ty SR skulle aldrig släppa fram en person med radikala högeråsikter och låta denne få fritt spelrum.

Framför allt tre frågor förgiftar debattklimatet och hela samhället just nu:

Det handlar om rasism. Vänstern tycks ha vunnit kampen om verklighetsbeskrivningen av Sverige som ett land präglat av strukturell rasism och omfattande diskriminering. Inget land är fritt från någotdera, men att Sverige – med världens mest generösa invandringspolitik, mängder av kommunala och statliga stödåtgärder för invandrade samt en hård diskrimineringslagstiftning – skulle vara genomsyrat av strukturell rasism är ett löjeväckande påstående.

Det hindrar inte att den åsikten nu är allmängods, och helst inte får ifrågasättas. Alla måste förhålla sig till denna ”sanning”, och det kan noteras att borgerliga politiker och ministrar (däribland integrationsministern själv) inte gjort mycket för att erbjuda en alternativ ståndpunkt. Här kommer fegheten och rädslan för att trampa snett in i bilden, ett drag som tyvärr inte är exklusivt för folkpartister.

Det handlar förstås om migration, en fråga tätt kopplad till den om rasism. I stället för att hitta lösningar på faktumet att Sverige är sämst i Europa på integration, och att bara 6 av 10 invandrare är självförsörjande efter 15 år i Sverige, används Sverigedemokraterna som måltavla för infantila angrepp och plakatpolitiska utspel. Där kan högern och vänstern stå enade och känna sig duktiga och viktiga.

Samtidigt som asyl- och anhöriginvandringen exploderar i omfattning, arbetsmarknaden är sönderreglerad, skolan dras med enorma bekymmer, bostadsmarknaden har havererat och de utmaningar som den generösa invandringspolitiken skapar inte kan diskuteras utan att invektiv slängs i ens ansikte, undrar di lärde varför Sverigedemokraterna växer. Kanske för att de utgör det enda alternativet för många som är det minsta kritiska till den pågående utvecklingen? Inga andra partier vill ju ens diskutera saken.

Det handlar även om jämställdhet. Feminismen har vunnit många segrar i Sverige under lång tid. Men på sistone har de mest extrema uppfattningar fått gehör i landets största medier. Det extremistiska tomtepartiet Feministiskt initiativ knuffades praktiskt taget in i Europaparlamentet av en enig mediekår. Nu är målet riksdagen.

Partiets tvångsagenda är omfattande. Men dess vilja att omskola män, att ensidigt se till kvinnors situation och utpeka män som en potentiella våldtäktsmän möter inte mycket mothugg i de etablerade kanalerna. Vi kan därför räkna med mer tvång, mer politisk likriktning och ännu mer intolerans i jämställdhetsfrågorna framgent. Den redan smala åsiktskorridoren kommer att krympa till ett knappt passerbart skrymsle.

Jämställdhetsdebatten kan sammanfattas i en enda mening: Antingen är du feminist – eller så håller du käften.

Gemensamt för ovanstående tre frågor är att våldsvänstern och extremfeminismen uttrycker hat och intolerans mot oliktänkande. Det är här jag finner skäl till oro. Det demokratiska samtalet är allvarligt hotat. När våld som politisk metod vinner acceptans, när hat mot meningsmotståndare ses som en självklarhet och när det är civilkurage att störa politiska möten, hotas i förlängningen även vår demokrati.

Att det finns människor med korkade åsikter är knappast något nytt. Men när personer med våldsbejakande idéer och åsikter om meningsmotståndare baserade på deras hudfärg och kön släpps fram och ges ett sådant utrymme, finns det skäl att bli genuint orolig. De extrema ståndpunkterna, hatet och intoleransen, håller på att bli normaliserade. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända i Sverige.

Mattias Svensson gjorde en annorlunda reflektion på Athena Farrokhzads sommartal. Han undrade varför en antirasist som hon sökt sig till extremvänstern och inte blivit liberal. Svensson sträckte ut en hand och efterfrågade dialog. Problemet är att den utsträckta handen möts med en knuten näve. Extremvänstern är inte intresserad av dialog. Den hatar sådana som Mattias Svensson, en medelålders vit man, en hygglig liberal och rasande trevlig person.

Mot en hatisk och revolutionär vänster med stigande självförtroende står en väluppfostrad höger som är van att vänta på sin tur när ordet fördelas. Som inte slår tillbaka. Som artigt applåderar även sina meningsmotståndare. Vi är ingen match för dem. Vi kommer inte ens hinna se det första slaget.

Sverige känns som ett tåg på god väg att spåra ur. En rödgrön valseger i höst kommer bara ytterligare påskynda den processen. Men valresultatet kanske inte spelar någon större roll, ty borgerligheten tycks redan ha kapitulerat. Den åser med tystnad hur extremismen, intoleransen och hatet går mot seger.

Det brukar sägas att vi ska vara glada för att vi bor i Sverige, detta fantastiska land. Det kommer snart inte gå att yttra de orden utan en god portion ironi i rösten. 


Tidigare bloggat:
Det fina våldet
Vill Fi censurera internet?

Läs även:
Lake, Fnordspotting