Jag bor i Stockholm, och här kallpratar man inte om vädret. Här pratar man om bostäder. Det råder brist på hyresrätter i stora delar av landet, men ingenstans är situationen så absurt svår som i Stockholm. Man kan nästan bara skratta åt eländet.

Det finns sålunda skäl att ständigt återkomma till bostadshaveriet i huvudstaden, men vi bör också påminna oss om att det råder brist på bostäder nästan överallt. Bostadskrisen är ett nationellt problem.

Samarbetsregeringen har som mål att bygga 250 000 bostäder fram till 2020. Jag vet inte om det är realistiskt genomförbart, men sant är att bostadsbyggandet har kommit igång och att det byggs mer än på mycket länge just nu. Problemet är att det har byggts sålite under så lång tid – mindre i Sverige än i övriga Norden under flera decennier – att vi inte hinner komma ikapp.

Ty samtidigt fortsätter Sveriges befolkning att växa rekordmycket. Migrationsverket räknar med 100 000 asylsökande under 2015 och snarlika siffror fram till 2018 (det är omöjligt att göra en precis bedömning flera år framåt i tiden då det kan uppstå nya oroshärdar). De flesta kommer att få stanna.

Boverket har beräknat (PDF, s. 8) att behovet av bostäder till personer som beviljats uppehållstillstånd och de anhöriga som kommer invandra med anknytningsskäl ligger på 38 500 om året under 2015 och 2016. 250 000 bostäder fram till 2020 innebär ett snitt på 41 000 per år.

Om Boverkets beräkning är korrekt och om den skulle hålla i sig fram till 2020, vilket är omöjligt att veta, innebär det att endast 2 500 av de nybyggda bostäderna tillfaller den reguljära marknaden. Resten tillfaller personer som nyss beviljats uppehållstillstånd.

Nu kommer fördelningen givetvis inte se ut exakt så, men det ger en vink om hur tillgången respektive efterfrågan på bostäder ser ut. Och då har vi över huvud taget inte tagit i beaktande efterfrågan från alla som redan bor här. Från nya föräldrar som behöver något större, ungdomar som behöver flytta hemifrån och äldre som behöver en lägenhet när de vill sälja huset. Genom att bibehålla dagens hyresregleringar bibehåller man också segheten i systemet. Det blir ingen rotation i beståndet.

Enligt Migrationsverket tog det slut på lägenheter för asylsökande 2011. Sedan dess har deras upphandlingar av dyra asylboenden blivit en allt mer omfattande del av budgeten. Dessa människor, som alltså ännu inte har fått uppehållstillstånd, är inte heller medräknade i ovanstående jämförelse mellan Migrationsverkets och Boverkets beräkningar.

Jag förstår ärligt talat inte hur denna situation ska kunna få en lösning. Regeringen förefaller totalt handlingsförlamad. Allt den har föreslagit så långt är modulbostäder (som riskerar att bli en korkad och oerhört kostsam lösning, se 34 min in i denna paneldiskussion) och några miljarder i byggsubventioner. Det löser ingenting.

Vi står inför en historiskt svår prövning och varken regeringen eller oppositionen, om den nu ens ska kallas det, har några vettiga lösningar att presentera.

Bostadsminister Mehmet Kaplan sitter mest och vänder på stenar.

Tidigare bloggat:
En gnagande oro inför framtiden
Bostadspolitiskt sprängstoff

Läs även:
Snaphanen, Fnordspotting, Dagens samhälle