När Stockholmscenterns Stina Bengtsson i fjol föreslog att stadens tak över huvudet-garanti även skulle omfatta EU-migranter (Miljöpartiet var lite mer radikalt och föreslog en nationell tak över huvudet-garanti för alla) möttes hon av frågan om detta inte skulle locka hit ännu fler tiggare. Nej då, svarade Bengtsson. Ingen kommer till Sverige för att denne blir lovad härbärge.

Ändå hör vi från romer som intervjuats i media att Sverige har ett gott rykte. Svenskarna är ”snälla”, säger de. Svenskarna ger inte bara pengar utan betalar även uppehälle och demonstrerar så att så kallade resande sällskap kan bo kvar på ockuperad mark.

SVT:s undersökning visar att runt fyratusen tiggande EU-migranter, de flesta rumäner och bulgarer, vistas i Sverige nu. Det är en fördubbling på bara ett år. Ett 40-tal kommuner som tidigare hävdade att det inte fanns tiggare där uppger nu att det finns det.

Det förnekas ständigt att incitament har någon effekt på migrationen. Det är en mycket underlig hållning. Varför skulle incitament inte ha en påverkan? Varför skulle den som reser till ett annat land för att få det bättre ekonomiskt vara ointresserad av förutsättningarna?

Fördubblingen av antalet tiggande EU-migranter i Sverige innebär i praktiken att ett halvt Säffle sitter och tigger i 220 av landets 290 kommuner.

Jag vill egentligen inte alls förbjuda tiggeri. En sådan lagstiftning, som visserligen finns i olika varianter runt om i Europa, blir lätt problematisk. Det blir då förbjudet att be om hjälp. Ska förbudet inte även omfatta alla svenska missbrukare som går och tigger pengar till härbärge i tunnelbanan (trots att de är berättigade till gratis sovplats enligt TÖG:en)? Däremot måste mark- och butiksägare få rätt att freda sin egendom.

Ty jag ser hur problemet växer. Det handlar inte bara om att någon sitter på en plats med en kopp och ber om pengar. En butiksägare kan inte freda sin butik utan att anklagas för rasism, främlingsfientlighet eller ofredande. Markägare får skulden för att någon annan olovligen lagt beslag på och skräpat ner dennes mark.

Kronofogden vägrar avhysa då de först måste identifera alla som bor på platsen, vilket kan vara flera hundra personer, och polisen står med händerna i kors och ser på. Samtidigt har den rödgröna majoriteten i landets tre storstäder inrättat en policy om att inte avhysa EU-migranter om kommunen inte samtidigt har ett alternativt boende att erbjuda.

Eftersom jag å yrkets vägnar har insyn i hur avhysningsärenden går till, från ansökan till verkställan, finner jag politikernas resonemang anmärkningsvärt. Så här resonerar nämligen inte politikerna när det handlar om vanliga vuxna, ensamstående svenskar. Kronofogden verkställer avhysningar dagligen i Stockholms län och runt om i landet.

Visst finns uppsatta maxmål om hur många som ska avhysas under verksamhetsåret, och det arbetas på sina håll väldigt aktivt för att rädda människor kvar i boendet. Dessa fall är dock av lite annan art. Här är det i normalfallet fråga om människor med egna hyreskontrakt, och hyresvärden är motpart. Hyresgästen har blivit uppsagd på grund av obetalda hyror, störningar eller annat som brutit mot hyresavtalet. Kommunen försöker undvika en vräkning eftersom en sådan innebär en hemlös person och i värsta fall stora kostnader för skattebetalarna. Men personer med egna inkomster (vilket inte är ovanligt, trots att de inte betalat hyran), har inga sovplatser som står och väntar på dem på avhysningsdagen.

I fallet med EU-migranterna är det fråga om brott. Någon har olovligen slagit bo på annans mark. I ett sådant läge ska lagen upprätthållas, äganderätten helgas och ockupanterna avhysas så snabbt som möjligt. Så sker som bekant inte. Det krävs ingen vild fantasi för att förstå att information om den svenska flatheten och oviljan att upprätthålla svensk lag, sprids i tiggarnas hemländer när de återvänder hem. Det är nämligen betydelsen av ”snälla svenskar”.

Så skapar politikerna en negativ spiral av alltfler EU-migranter i Sverige som inte bara tigger i vår omgivning utan också bygger tältläger och skjul på privat eller kommunal mark. Ansvaret för fattigdomen faller på politikerna i tiggarnas hemländer. Men problemet med att lagen inte upprätthålls i Sverige kan inte skyllas på någon annan än svenska politiker.

Om vi inte själva respekterar våra lagar, varför ska då någon annan göra det?

Tidigare bloggat:
Ett samhälle ingen respekterar
Tiggeriförbud eller inte