Under avdelningen ”det kunde man ju ge sig fan på” rycker i dag DN:s ledarredaktion ut till försvar för de policies som först Örebros kommunledning och nu Stockholms stads rödgrönrosa majoritet förespråkar i frågan om hur återvändande jihadister ska tas emot.

Under den käcka rubriken ”Ge återvändarna en chans” (som vore det folk som flyttar tillbaka till sin hembygd efter att ha prövat livet i storstaden i några år) kritiserar DN ”högern” för att unisont ta avstånd från gullandet med kriminella. Det är sant att avståndstagandet varit stort bland fria debattörer, ledarskribenter och någon enstaka partipolitiker. Men något unisont avståndstagande från Stockholms stads opposition har vi inte sett ännu.

Jag ska ge DN en poäng. Det är bra att det nu diskuteras hur IS-krigare ska hanteras när de återvänder. Den politiska ledningen i riket och kommunpolitiker runt om i landet har varit helt oförberedda på den problematik som uppstått. Det är ett faktum att det finns en hel del islamister i Sverige. En orsak till föråvningen är att frågan har tystats ned av rädsla för att den ska sprida islamofobi i samhället.

Frågan är komplex. Att hindra människor från att resa är inte lätt. Hur ska man kunna visa att den som reser till Turkiet, och sedan korsar gränsen på plats, tänker strida för IS? Det är tänkbart att det skulle gå att kriminalisera resor i fall då det finns sannolika misstankar om att personen kommer delta i krig snarare än att hälsa på tjocka släkten i Damaskus. Detta kräver sannolikt intensiv spaning från säkerhetspolisen och ett tätt samarbete med passpolisen på Arlanda. Krävande men knappast omöjligt.

Hemkomsten är nästa bekymmer. Det är oerhört svårt att bevisa att den som rest till och återvänt från Syrien har gjort sig skyldig till krigsbrott. Om vi ska förhindra att personer från Sverige reser för att delta i vår moderna tids Waffen-SS (IS skulle i viss mån rent av kunna liknas vid nazisternas Einsatzgruppen, dvs. rena exekutionsförband), måste vi koncentrera oss på förebyggande arbete och lagstiftning mot själva rekryteringen. Här borde regering och riksdag nu lägga i alla tänkbara växlar för att snabbt få fram en lagstiftning som är vass utan att inskränka vanligt folks resande eller misstänkliggöra oskyldiga.

Åter till den grupp som DN så käckt väljer att kalla ”återvändarna”. Det är sant att kommunerna inte kan spärra in folk. Men det betyder inte att kommunen måste ge särskilda snabbvägar till stöd till människor som sannolikt halvhuggit och lemlästat män, kvinnor, barn, homosexuella och alla som inte delar deras tro. Socialtjänsten ska arbeta med socialt utsatta, och här kan jag tänka mig många grupper som bör vara prioriterade före terrorister.

Som Stockholmsbo provocerar det mig något oerhört att staden styrs av en majoritet som har en så verklighetsfrånvänd, naiv och direkt farlig syn på islamism och jihadism.

Verklighetsfrånvänd därför att den inte tar hänsyn till vilka signaler som sänds när jihadister välkomnas tillbaka i form av full uppbackning från välfärdssamhället. Naiv därför att den förutsätter att medlemmar i världens värsta terrororganisation skulle komma på bättre tankar om de bara får en praktik av kommunen, förtur till bostad eller bemöts av en handläggare som brinner för genusperspektiv. Och farlig därför att synsättet att jihadister inte ska stigmatiseras relativiserar både de brott som jihadisterna medverkat till och sympatiserat med samt den våldsideologi de företräder. Det betyder att samhället likställer den sortens våldsromantism med att vara folkpartist.

Socialborgarrådet Ewa Larsson (MP) valde att avbryta intervjun i SVT när frågorna blev för jobbiga. I stället skrev hon en debattartikel i Aftonbladet. I den förnekar hon att Stockholms stad skulle vilja erbjuda IS-krigare jobb och bostad.

Det är ett märkligt påstående eftersom det i strategidokumentet tydligt står att ”boendefrågan [är] en förutsättning som behöver fungera och därför bör även bostadsbolagen ingå i en samverkan under efterperspektivet”, vilket är den kategori som berör de som vill lämna extremistorganisationer eller ”kommer hem från strider utomlands” (s. 5). Vilken är bostadsbolagens roll om de nu inte ska erbjuda bostäder? Att sticka halsdukar?

Socialdemokraten Azadeh Rojhan Gustafsson jämförde i en debatt med Hanif Bali IS-krigarna med drogmissbrukare som kommit ut ur fängelset. Det är förbluffande att lyssna till något dylikt. Förstår politikerna ens vad jihadism är? Begriper de hotet som vårt demokratiska samhälle står inför om dessa tankar och idéer tillåts spira och få fäste?

Tyvärr tror jag att okunskapen/oviljan att förstå i hög grad kan förklaras av rädslan för att stöta sig med muslimer i Sverige. Alltså åter igen rädslan för att öka islamofobin i samhället. I själva verket riskerar resultatet av den naiva politiken att i förlängningen bli just ett ökat hat mot muslimer.

När samhället inte tar ställning i handling mot våldsideologier och dess utövare, betyder det att det förlorar sin demokratiska legitimitet. Och om vi inte tror på någonting, finns det inte längre någonting att försvara. Kanske är detta postmodernisternas slutliga mål.

Tidigare bloggat:
Stockholmsmodellen: jobb, bostad och stöd till folkmördare
Ett land som aldrig tar ställning

Läs även:
Fnordspotting