Det blåser nationalistiska, invandringskritiska och EU-skeptiska vindar i Norden. Såväl medie- som det politiska etablissemanget kliar sina rufsiga huvuden.

Aftonbladets Lena Mellin är rådvill: ”Varför händer det här i några av världens tryggaste, mest jämlika och rikaste länder? Det är dags att några skarpa hjärnor, en slags nordisk kriskommission, studerar fenomenet på djupet.”

Jag tror inte att det behövs någon nordisk kriskommission (däremot kriskommissioner i en hel rad partier) eller särskilt skarpa hjärnor för att förstå utvecklingen. Allra minst i Sverige. Här finns ett fåtal enkla förklaringar till Sverigedemokraternas framgångar.

1) Asyl- och migrationspolitiken
Såklart. SD kom in i riksdagen 2010, och redan då hade Sverige en högre invandring än de flesta EU-länder. 2011 slöts den migrationspolitiska överenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet. Den band Sverige till en historiskt generös migrationspolitik utan att nödvändiga reformer gjordes för att underlätta integrationen av de nyanlända.

En rad faktorer sammanföll med tidpunkten för överenskommelsen: 2011 fick nämligen Migrationsverket slut på lägenheter och inbördeskriget i Syrien bröt ut. Sedan dess har asylinvandringen till Sverige varit rekordhög. Mottagningen har havererat, staten måste nalla pengar ur biståndsbudgeten och nu börjar även effekterna av ökade kostnader för flyktingpolitiken synas ute i kommunerna.

2) Kris i välfärdsstaten
Det som Reinfeldt kallade ”välfärdens kärna” krackelerar. Trots fortsatt höga skatter genomgår Sverige just nu en nationell skolkris och vi ser ett akutläge på sina håll i både vården och äldreomsorgen. Detta är de delar av välfärdsstaten som få har tolerans för brister i. Såväl SD som Dansk folkeparti vill satsa rejält på välfärdsstaten.

Därtill finns betydande infrastrukturproblem till följd av bristande underhåll och uteblivna satsningar i decennier. När dessa basala delar av samhället inte fungerar tillfredsställande, uppstår självfallet missnöje. Eftersom ansvaret för situationen delas solidariskt av båda blocken kan en missnöjd väljare inte gärna rösta på något av dem. Detta gynnar uppstickaren.

3) Allmänt missnöje med gamla partier
En utbredd leda med gamla partier och gamla lösningar ska inte underskattas som skäl för väljare att söka sig sig till nya alternativ. När gamla maktpartier uppträder arrogant och far med osanning i heta politiska frågor som exempelvis migrationspolitiken, retar det folk. När dessa partier utestänger ett nytt parti i en politisk maktkonstellation och vägrar prata med detta parti förvandlas partiet i fråga till en obekväm sanningsägare. Denna position har SD utnyttjat till fullo.

Summa summarum

Det är fullt möjligt att SD hade kunnat komma in i riksdagen även utan en hög asylinvandring. Men dess exempellösa framgångar beror i första hand på övriga partiers oförmåga att hantera den generösa invandringspolitik de satt sin heder i pant på samt en oförmåga att hantera SD som parti sedan riksdagsinträdet. De har helt enkelt inga fungerande strategier för att bemöta detta parti, och vad de än gör tycks det slå tillbaka.

Att invandringsmotståndet ökar i Sverige beror på att politiken misskötts. Få skulle ha något emot en begränsad flyktinginvandring som samhället lyckas svälja samt en arbetskraftsinvandring av människor med efterfrågad kompetens. En rekordhög asylinvandring utan idéer på hur människor ska komma i arbete, i en tid när det råder akut bostadsbrist, får väldigt negativa konsekvenser på kort tid. Det kostar enormt mycket pengar och skapar parallella samhällen när ett växande antal människor hittar vare sig bostad eller jobb.

Egentligen finns det bara en sak att säga till de gamla partierna och deras sympatisörer: You brought this upon yourselves.

Tidigare bloggat:
Ett nytt politiskt landskap