Någon påpekade att jag knappt bloggar om massövervakningen längre. Skälet är lika enkelt som det är deprimerande: jag har börjat ge upp.

Över två år har gått sedan Edward Snowden tog sitt livs viktigaste beslut och läckte massvis av hemligstämplade dokument som visade att USA tillsammans med en rad allierade, däribland Sverige, massövervakar hela befolkningar. Hela tiden. Tvärtemot vad NSA:s företrädare hävdat i utfrågningar.

Snowdens läckor visade hur långtgående verktyg NSA och dess partners har utvecklat. Målet är att samla in allt, och de har kommit förfärande långt i denna strävan. Argumentet för rätten att samla in allt, för denna enorma kapacitet, är förstås kampen mot terrorismen. Men verktyget är alldeles för trubbigt för att träffa enskilda skurkar. Det är dig och mig, din partner, dotter och farmor som de samlar in information om. Dygnet runt. I all denna massa ska de sedan hitta skurkar.

I vissa länder ledde Snowdens avslöjanden genast till reaktioner. När det visade sig att USA ägnat sig åt industrispionage mot Brasilien skällde president Roussef ut amerikanerna. När det framkom att även Tysklands förbundskansler Angela Merkels telefon avlyssnats blev frågan om personlig integritet plötsligt viktig även för henne. Men sedan dess har det visat sig att även den tyska staten ägnar sig åt massövervakning av tyska folket.

Här ligger ett viktigt skäl till min pessimism och apati. Det finns inga good guys. Alla övervakar. Alla vill åt vår information. USA har störst kapacitet, vilket gjorde Snowdens läckor särskilt intressanta och viktiga. Men Ryssland gör förstås samma sak. Sverige också. Och Storbritannien är värst i klassen.

Föreställ dig det totala övervakningssamhället där alla dina steg registreras och följs av någon. Det kan vara multinationella företag, Skatteverket, underrättelsetjänster här eller i andra länder. Allt lagras och dina digitala spår kan läggas samman och säga vem du är. Vi är snart där. Den svenska FRA-shoppen är öppen, tvärtemot tidigare löften från vissa politiker med hög svansföring i integritetsfrågor. Det finns således inga gränser för vilka myndigheter som kan tänkas nyttja FRA:s tjänster i framtiden.

Detta skrämmer mig. Rejält. I Kina ser vi nu stegen mot det totala övervakningssamhället. Genom att koppla en social kreditkod till sitt ID-nummer samlas och samkörs register för kreditvärdighet, eventuell brottslighet, politisk pålitlighet och aktivitet på nätet. Myndigheterna får därmed på ett bräde ett tvärsnitt av den enskilde individen. Detta får det kontroversiella projektet Green Dam Youth Escort (绿坝·花季护航) att blekna i jämförelse.

Detta system är varje makthavares våta dröm. Fullständig kontroll. Men vi är ju inte Kina, invänder någon. Här kastar vi inte folk i fängelse för deras åsikter. Även om detta påstående inte riktigt är sant stämmer det att det är en milsvid skillnad mellan Sverige och Kina i detta avseende. Men det är inte poängen. Den som tycker fel saker kan likväl utsättas för olika sanktioner, även i Sverige. Och föreställ dig hur gärna svenska myndigheter skulle vilja ha all information om dig.

Finns det något hopp?


Så länge inte Sverige drabbas av ett terrorattentat tror jag att utvecklingen kommer att tuffa på i en stadig riktning mot mer övervakning, men de mest radikala förslagen kommer inte läggas fram. Skulle en jihadist däremot spränga sig i centrala Malmö eller rikta en attack mot svenska myndigheter kommer förslagen på utökad övervakning att bli spetsigare och mer vågade. Det är så det brukar gå till. Man inför nya lagar medan folk är förbannade, inte kan se klart och vill se handling.

Varken Beatrice Ask eller Morgan Johansson kommer att tveka. Och eftersom det endast är Vänsterpartiet som står för någon som helst kritik mot massövervakningen i dag, kommer radikala åtgärder att röstas igenom om politikerna vill det. Givetvis med blå dunster i form av ”integritetsskydd”. Vi har sett det förut.

För den enskilde medborgaren återstår bara att försöka skydda sig med anonymiseringstjänster och att tänka efter vad man gör på nätet och hur man gör det. Det är tråkigt att vi har kommit hit. För jag tror inte att utvecklingen kommer att vända.

Tidigare bloggat:
Massövervakning bygger på rädsla
Massövervakning är ondska

Läs även:
Copyriot, The Register