I en tid när migration och integration är de frågor som dominerar det politiska samtalet har en annan fråga hamnat helt i skuggan. Såväl politiker som journalister och allmänhet struntar helt i den nu.

Jag menar förstås massövervakningen. Frågan var het 2008 när den svenska FRA-lagen klubbades. Den fick ett uppsving igen efter Edward Snowdens avslöjanden om hur omfattande och global massövervakningen (utan brottsmisstanke) av vanligt folk faktiskt är och hur involverat Sverige är i detta finmaskiga övervakningsnät.

Inget riksdagsparti var dock särskilt intresserat av frågan, vilket gjorde att den dog politiskt. I dag har Piratpartiet kapsejsat och Miljöpartiet prioriterar makten framför integritetsfrågan sju dagar i veckan.

Journalisterna orkade inte följa upp Snowdens läckor med konsekvensanalyser på en bredare mänsklig och demokratisk nivå. De ställde alltså inte frågor om vad massövervakningen av oss alla i våra datorer och smarttelefoner, genom våra bankkonton och resvanor, får för konsekvenser för oss som människor. De fördjupade sig aldrig i vad som händer med vår demokrati när statliga myndigheter tillåts arbeta utan insyn och i praktiken bli ett slags stat i staten som ingen har kontroll över. Allra minst folket.

Något som jag tror har försvårat för både journalister och allmänhet att ta tydligare ställning i sakfrågan är att vi genom Snowdens läckor fått kännedom om att alla övervakar alla. Det finns ingen god sida längre. Vi kan inte peka finger åt Ryssland och Kina eftersom USA är det land som övervakar mest. Vi kan inte heller skylla på amerikanerna eftersom EU inte är ett dugg bättre. Kort sagt: They’re all at it!

Inget land verkar ta medborgarnas rätt till ett privatliv på allvar. Stormen från folket, som månne fanns där i viss mån 2013, har mojnat (i Sverige nådde den aldrig mer än en lätt kuling). Detta gör att situationen känns närmast hopplös, och det är ett skäl till att jag ägnat frågan så pass lite uppmärksamhet den senaste tiden. Jag har helt enkelt inget hopp om en förändring. Jag ser ingen potential i en vändning som kommer öka människors vrede mot de politiker och myndigheter som tar ifrån dem rätten till ett privatliv. Det enda vi som enskilda medborgare kan göra, är att försöka skydda oss så gott det går.

Ett skäl till denna nedslående situation är att den digitala massövervakningen, olikt alla annan övervakning historiskt, tar vår integritet med ena handen och samtidigt ger oss viss bekvämlighet tillbaka. Staten och företagen erbjuder således något i utbyte för den information den tar från oss. När allmänheten vant sig vid denna bekvämlighet – som när du googlar och din sökinformation sparas, när GPS:en i din telefon kan säga exakt var du är, när ICA vet exakt vad du handlat så att de kan skicka personliga erbjudanden till dig och så vidare – är det oerhört svårt att göra ett case om att massövervakningen måste upphöra. Den är inkorporerad i våra moderna liv nu. Och ingen är gladare än de myndigheter och företag som sitter på informationen.

Det som oroar mig mest är vad som kan tänkas bli nästa steg. Om Kina kommer fungera som inspiration för vilken information som staten får tillgång till om dig, och hur den informationen används politiskt för att öka kontrollen, är vi riktigt illa ute.

Det kan låta som en dystopi. Men om den moderna massövervakningen har visat oss något, är det tyvärr dess förmåga att svälla och växa. I synnerhet när både journalisterna och folket är tysta.

Läs även:
HAX