I ett års tid har en arbetsgrupp jobbat för att hitta en miljöpartistisk kulturpolitik. Nu presenteras förslagen. Det kan ju vara dags för en kulturpolitik nu när partiet haft kulturministerportföljen i över ett år.

Vad står då till buds? Jo, så här ser det ut när vuxna miljöpartister tänker i grupp:

– förbud mot reklam i ”det offentliga rummet”, ska ersättas av exempelvis poesi
– utbildnings- och kulturdepartementet slås samman till ett bildningsdepartement för att ”stärka kulturens roll i skolan och civilsamhället” (läs: flum)
– estetiska ämnen ska bli obligatoriska på gymnasiet
– införandet av en skatt på bredband och internettjänster
– utbyggda konstnärsallianser
– nya samiska kulturcenter
– sätta upp kvantifierade mål med sanktioner och konsekvenser om målen inte uppnås
– fortbildningsinsats i intersektionalitet och postkoloniala teorier för alla styrelser ska genomföras av forskare tillsammans med organisationer som företräder ”underrepresenterade grupper”

Om nu någon tvekat kring var på den politiska skalan Miljöpartiet hör hemma, kanske partiets kulturpolitik kan ge lite vägledning framöver. Det är så här galet, knäppt, vrickat och verklighetsfrånvänt MP är. Och det gäller alla områden. Inte bara inom kulturpolitiken.

Arbetsgruppen som lagt dessa förslag har inte räknat på några kostnader. Förstås. En reklamfri kollektivtrafik skulle förstås ge kraftigt minskade intäkter, och dessa pengar måste tas någonstans ifrån. ”I ett sådant läge får man höja skatten”, säger arbetsgruppens Tjia Torpe. Hon menar att det rent av är önskvärt: ”Det är klart att det kommer kosta pengar. Det är det vi vill.”

Eller för att citera Åsa Romson om ekonomin: ”Jag är dålig på att planera ekonomin. Det brukar lösa sig.”

Läs även:
Karin Olsson