Hösten har varit dramatisk. Asylmottagandet har brakat ihop, ministrar har gråtit, vissa kommuner har lex Sarah-anmält sig själva, andra kommuner av olika kulörer har sagt nej till att ta emot fler ensamkommande ungdomar och regeringen har gjort halt och helt om i migrationspolitiken.

När det akuta skedet är över kan ingen i dag säga. De senaste veckorna har veckoantalet av asylsökande sjunkit till drygt 5 000. Det är nära en halvering jämfört med rekordveckorna, men betyder ändock en årstakt på 260 000 människor, alltså mer än tre gånger fler än under 2014 (som var ett år med historiskt höga nivåer). Migrationsminister Morgan Johansson har gjort det ingen kunde göra tidigare, nämligen satt en siffra på hur många asylsökande Sverige kan hantera (mellan 1 000 och 2 000 i veckan är ministerns bedömning, oklart vad den baseras på).

Efter att detta akuta skede har passerats, eller kanske snarare parallellt med att det fortgår eftersom ingen i dag kan säga när trycket minskar till hanterbara nivåer, kommer nästa process ta vid: integrationsprocessen. Här står Sverige inför en historiskt svår uppgift.

”Vi har lyckats förr!” sa Gustav Fridolin i partiledardebatten i oktober. Många med honom har hävdat samma sak när frågor ställts om hur de människor som nu kommer till Sverige ska bli självförsörjande och en del av samhället. Påståendet är inte sant. Vi har aldrig lyckats med detta förr. Det gäller att vara en smula ödmjuk inför en uppgift som är helt unik.

Sverige har försökt tidigare. Men resultatet av de senaste decenniernas integrationspolitik är dyster läsning. Vi har stora grupper som aldrig tar sig in på arbetsmarknaden, vars försörjning är ekonomiskt bistånd från socialtjänsten i månad efter månad, år efter år. Vi har ett gigantiskt gap i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda. Detta faktum har påpekats många gånger av bland andra Tino Sanandaji men har tillbakavisats som ”svartmålning”.

Ivar Arpi påminner oss om hur det faktiskt ser ut:

I dag har Sverige OECD:s största sysselsättningsgap på 17 procentenheter, där inrikes födda har 83,1 procent och utrikes födda 66,1 i åldrarna 20-64 år (Eurostat: 2014). Arbetslöshetsnivån bland inrikes födda är 4,6 procent – mot 21,6 procent bland utrikes födda (Arbetsförmedlingen, oktober 2015). Samtidigt visar undersökningar att Sverige är det land som har minst rasism, enligt bland annat World Values Survey.

Detta gap beror alltså inte på rasism utan på andra faktorer. Sverige är ett samhälle som genomgått effektiviseringar under lång tid och där enkla jobb rationaliserats bort. Dessa jobb kommer inte tillbaka. Samtidigt som det svenska arbetslivet kräver hög produktivitet har vi en rekordhög asylinvandring av lågproduktiva individer. Även de som de facto har jobb har lägre produktivitet och betalar därmed mindre i skatt.

Människor som kommer till Sverige är generellt sett lågutbildade. De behöver en utbildning för att få ett jobb, men utbildning är inget som kan tryckas ned i halsen på folk. Det måste finnas både förmåga och motivation.

Det behövs nya radikala åtgärder för att de asylinvandrare som nu finns i Sverige ska bli så pass produktiva att de börjar bidra till den välfärd de får del av. Det är inte ens säkert att det är möjligt. Men om Sverige ska bibehålla dagens välfärdsambitioner, vilket samtliga av riksdagens partier vill, krävs att en betydligt större andel av de utrikes födda arbetar och betalar skatt. Annars brakar välfärdsstaten ihop.

Ingen politiker som står upp för öppenheten gentemot asylsökande har något svar på hur politiken ska gå ihop långsiktigt. Detta borde oroa betydligt fler än det gör i dag, för i denna fråga ryms såväl vården och skolan som våra framtida pensioner.

Vi har gjort det förr, säger vissa. Nej, det har vi inte.