Ett land som inte tar sig självt på allvar förtjänar inte heller att respekteras av andra. Detta har jag upprepat ett antal gånger den senaste tiden. Skälet är att det dessvärre beskriver Sverige tämligen väl just nu. Sveriges politiska ledning har under lång tid fört en politik som struntar i den svenska befolkningen.

Mycket av detta är ett resultat av politikernas oförmåga att hantera effekterna av en globaliserad värld och EU:s öppna gränser. Andra EU-medborgare, så kallade EU-migranter, kommer till Sverige enbart i syfte att tigga. De har rätt att vistas här i tre månader för att söka jobb, men kan stanna i flera år eftersom ingen kollar hur länge de är här. Resultatet har blivit illegala bosättningar och nedskräpning på annans mark. Saneringen får markägaren stå för, inte sällan skattebetalarna. Alla tittar bort.

Sedan något år tillbaka finns det hundratals marockanska ungdomar i Sveriges tre största städer. De har inte rätt till asyl och försörjer sig på kriminalitet. Polisen står handfallen. Deras ålder och identitet går inte att styrka varför de släpps kort efter att de gripits.

En frustrerad stockholmspolis berättar anonymt för SVT att de ”går på knäna”. De har börjat gripa ungdomarna enligt LOB för att åtminstone hålla brottslingarna från gatan i åtta timmar. Han tillägger:

De här killarna är ett enormt problem för oss. De snor grejer överallt och misshandlar ordningsvakter på centralen. Tar tjejer mellan benen och ger dem örfilar när de säger ifrån. Alla poliser vet om det här.

Även kommenderingschefen för Alma (den avdelning som arbetar med migrationsrelaterade frågor) medger att dessa kriminella tar resurser som annars hade gått till att utreda vardagsbrottslighet. Men det är förstås inget han kan ändra på. Polisen arbetar med det de åläggs att prioritera.

Problemet måste lösas på den politiska nivån. Ungdomarna kan inte utvisas eftersom Marocko inte vill ha dem, uppger regeringen. Så här är vi i en Kafkaartad situation där den som drabbas i vanlig ordning är den enskilde svenska medborgare som blir rånad, bestulen eller tafsad på. Med den svenska regeringens passiva godkännande.

Det är en annan sak som denna historia berättar: polismyndighetens gradvisa förfall. När poliser, visserligen anonymt, går ut och berättar på det här sättet och när public service publicerar det, då vet vi att det är illa. Väldigt illa. Poliser har under det senaste året demonstrerat för bättre arbetsvillkor och löner, enskilda poliser har trätt fram och berättat hur deras situation ser ut. Ovanpå detta och en omorganisation som ingen förutom polisledningen verkar gilla, kommer alltså en enormt ökad arbetsbörda till följd av effekterna av migrationspolitiken. Hur länge kommer det dröja innan vi har en panikartad polisbrist i hela landet?

Poliser är inte den enda yrkeskår från vilken anställda säger upp sig en masse nu. Det flyr folk även från socialtjänsten. Visst, socionomer klarar vi oss kanske utan. Barn kommer att fara väldigt illa, hotade kvinnor riskera att bli misshandlade eller mördade och fler missbrukare kommer dö. Inget av detta hotar emellertid samhället på kort sikt. Det gör däremot en havererad polismyndighet.

Betänk vilket samhälle vi får när landets regering och riksdag å ena sidan bedriver en politik vars konsekvenser är en ökad brottslighet mot vanligt folk och å den andra företräder en så usel arbetsgivare att poliser inte vill stanna kvar. Betänk konsekvenserna när människor får upp ögonen för faktumet att polisen inte längre kan skydda dem eller ens har tid att dyka upp när de ringer. Vad tror ni vi får se för motreaktion?

Sverige måste bli ett land som tar sig självt på allvar igen. Ett land där vi reagerar på brott, oavsett vem de begås av, och som sätter brottsoffret före gärningsmannen. Det måste bli ett slut på denna flathet nu.

Tidigare bloggat:
Ett land på glid

Läs även:
Fnordspotting