På måndag är det svenska flaggans dag. Eller ”nationaldagen” som den kallas i folkmun och numera även i public service. Särskilt mycket nationellt är det emellertid inte över denna dag.

Jag brukar varje år blogga om hur lite jag bryr mig om nationaldagen. Detta till trots är det intressant att se hur firandet tar sig i uttryck.

Förklaringarna till svenska folkets svala inställning till den 6 juni som en dag för att fira Sverige som nation har många förklaringar. Jag tror att den orsak som ofta framförs, att Sverige inte under väldigt lång tid har varit ockuperat eller på allvar hotat av främmande makt, spelar en stor roll för den avslappnade inställning som folket har till att fira nationens existens.

Det är sannolikt delvis därför som alla försök att frammana en nationell känsla för Sverige hittills har fallit platt. Kungahuset, viftande flaggor och folkdans till trots.

Tja, eller folkdans och folkdans. Det är ju inte riktigt så nationaldagsfirandet ser ut överallt. I Stockholmsstadsdelen Spånga-Tensta hålls ett väldigt alternativt firande. Programmet inleds med ursvenska artister som Bollywood opera och Dogge Doggelito, fortsätter med ugandisk och uzbekisk musik och dans och når sitt crescendo när det är dags för brasiliansk musik och somalisk dans.

Riktat till målgruppen som bor i stadsdelen eller en uppvisning i att det ”inte finns någon svensk kultur”? Döm själv. Men särskilt mycket ”svensk nationaldag” känns det onekligen inte som.

Svenskt 2016.

Läs även:
Fnordspotting