Den förre statsministern Fredrik Reinfeldts famösa öppna era hjärtan-tal firar två år. En liten krets bestående av Kent Persson, Per Schlingmann och Migro uppges ha ett informellt tårtkalas. Frågan är om inte även Peter Wolodarski deltar.

De flesta har lagt den reinfeldtska migrationspolitiken på historiens skräphög, men dit hör uppenbarligen inte DN:s ledarsida. I dag rycker nämligen tidningen ut till den förre moderatledarens försvar i en text som känns som om den vore skriven sommaren 2014.

Tidningen är orolig för att retoriken i migrationspolitiken nu ”skenar iväg” i takt med att alltfler partier anpassar sin politik till faktiska omständigheter på marken. ”Dagens hårda retorik gör oss avtrubbade”, skriver DN.

Nej, om det är något som gjorde folk avtrubbade, ja helt opiumdimmiga i hjärnan, var det de gångna årens migrationspolitiska halleluja-stämning. De som försökte föra på tal de problem som politiken förde med sig blev brännmärkta och utstötta. Andra, som Tobias Billström, fick be om ursäkt offentligt och lärde sig att hålla käft.

Det var en landsomfattande psykos, ett slags nationellt Thomas Quick-syndrom där alla sprang åt samma håll och ingen vågade ifrågasätta eller påpeka de uppenbara bristerna.

Därför föll ridån när verkligheten trängde sig på förra hösten. Regeringen såg sig tvungen att vidta åtgärder. Som en konsekvens av de nya reglerna för asylpolitiken sänder TV snyftreportage var och varannan kväll.

DN hävdar att dagens ”hårdare” migrationspolitik skapar ”en mental åtskillnad mellan oss och dem”. Det är helt korrekt. Det märkliga är att denna självklara skillnad har fått eroderas under så lång tid. Ty även Stefan Löfven, ni vet han vars Europa inte bygger murar, konstaterade under fjolårshöstens kris att Sveriges regering har ett ansvar för Sverige som land. Det är rätt rimligt att det är så. Svenska politiker ska tjäna svenska folket, inte andra länders medborgare. Det är vi som väljer dem, det är vi som kan avsätta dem. Så ser dealen ut.

Nu har vi ett läge där grundläggande samhällsfunktioner skakar i sina grundvalar. Sjukvården genomgår ett slags systemkris, bostadspolitiken driver alltfler i händerna på socialtjänsten för att få ett boende, skolan genomgår både en kunskaps- och lärarkris och polisen är inne i en panikattack som vi inte ser slutet på.

I en så allvarlig situation är det sista svenska politiker borde tänka på hur fler människor ska kunna komma till Sverige och bli försörjda här. Tyvärr visar det sig att landets största morgontidning lever kvar i en tid när fina visioner och godhetspoäng var viktigare än landets långsiktigt bästa.

DN bevisar att det naiva Sverige ingalunda är dött och begravet. Det tog bara paus i ett år.