I dag går Ungern till val om EU:s kvotsystem av asylsökande, som den ungerska regeringen under Viktor Orbáns ledning har motsatt sig. Bilden som målas upp i svenska medier är rätt förfärande. Det talas om ”hjärntvätt” och ”hat” i den valkampanj som troligen kommer vinnas av nej-sidan.

Men, säger någon, det handlar ju bara om 1 294 asylsökande. Det borde väl Ungern klara? Givetvis är det så. Men jag tror att man ska se denna folkomröstning som en markering dels mot diktat från EU, dels mot en eventuell framtida fördelning av asylsökande.
Upprördheten över folkomröstningens existens är ganska talande för hur EU-vänliga de svenska medierna är. Detta blev särskilt tydligt efter den brittiska EU-omröstningen i juni. Då gick journalister och ledarsidor ut och hävdade att omröstningen i sig var ett misstag (resultatet blev ju fel). Vissa kallade den rent av en form av ”demokratiförstörelse”.

Detta förakt för demokratin, folkstyret, påminner om den nedlåtande tonen mot ”vanligt folk” som nu sprids i mainstreammedierna. Det skrivs mycket om faktaresistens och okunskap, påfallande ofta av personer som gjort sig kända för att just vägra ta in obekväma fakta. Det var därför lite komiskt att just utbildningsminister Gustav Fridolin hade detta som huvudtema i sitt anförande i en partiledardebatt i våras.

Nu är det förstås inte upplevelsen att människor har gått och blivit faktaresistenta som upprör. Inte egentligen. Det var nämligen inget problem med okunniga och faktaresistenta människor så länge de röstade på rätt partier. När socialdemokratin nu i allt högre grad har övergivits av dessa väljargrupper – arbetare, personer med låg utbildning – är det plötsligt ”okunskapen” som politikerna vill angripa.

Jag har svårt att tro att en farsot av okunskap har spridit sig över Sverige och Europa. Det som har hänt är snarare att väljare som tidigare var trogna med de gamla partierna har börjat överge dem till följd av ett alltmer utbrett missnöje. Dessa partier skulle behöva titta sig själva och spegeln och fråga varför i stället för att skälla ut och håna sina gamla väljare. Precis som ett företag som tappar kunder måste göra.

Reaktionen på såväl det senaste riksdagsvalet som Brexit visar emellertid att om det är något såväl etablerade partier som mainstreammedier är oförmögna till är det reflektion och ärligt självkritik.

Därför lär den gnälliga tonen och det uppskruvade tonläget fortsätta – utan att någon blir ett dugg klokare över utvecklingen.