Begreppet ”alternativa fakta” har blivit viralt och används nu som skämtterm i sociala medier, runt fikabord och även i politiken. Det är tacksamt att skämta om och speglar onekligen en tid när vi har tillgång till så mycket information att den går att vrida och vända till sin fördel i varje givet ögonblick.
Emellertid behövs inte ens alternativa fakta för att hamna snett i sina analyser. Uppenbarligen går det utmärkt att ha hårda, kalla fakta framför sig och ändå inte se klart. Två illustrativa exempel på vår faktaresistenta samtid kan ges.
Det ena är ett kort klipp från riksdagens frågestund med Stefan Löfven. Han får frågan av en moderat riksdagsledamot vad han som statsminister tänker göra för att stävja den växande antisemitismen mot landets judar, inte minst i Malmö. Frågan var artigt ställd och ärligt menad.
Löfven svarar som han brukar när ett allvarligt problem tas upp. Först bröstar han upp sig, använder sin mest oroade min och uttrycker hur ”väldigt, väldigt upprörd” han blir. Men som vanligt följs dessa brösttoner inte av annat än floskler. Det dröjer inte många sekunder innan statsministern driver iväg och till slut landar han föga förvånande där han brukar: i ett angrepp på Sverigedemokraterna.
Det frågeställaren undrade var hur Malmös judar ska kunna känna ökad trygghet och slippa polisbevakning utanför synagogan. Det är inte sverigedemokrater som trakasserar dem där. Det vet rimligen Löfven mycket väl. Hotet mot den judiska befolkningen i Malmö kommer från islamister och människor med rötter i Mellanöstern som i sina hemländer har vuxit upp med antisemitiska föreställningar och ett latent Israelhat (det sistnämnda är för övrigt något som frodas även i Sveriges politiska elit).
Trots att Löfven rimligen vet vad problemet består i, trots att vi har fakta på bordet, kan han inte svara som det är utan hemfaller i stället åt pajkastning mot en politisk motståndare. Statsministerns beteende är ovärdigt men också avslöjande. Slutsatsen är inte svår att dra: Stefan Löfven ger blanka tusan i situationen för Malmös judiska befolkning så länge den inte trakasseras av ”rätt” element.
Ett annat kort exempel är allas vår Oisín Cantwell, som intresserar sig för kriminalpolitik och rättsfrågor. Han skriver om ohälsan hos ensamkommande barn. De senaste dagarna har det uppmärksammats att många mår väldigt dåligt och till och med planerar kollektivt självmord. Orsaken till den psykiska ohälsan uppges vara avslag på asylansökan och uppskriven ålder hos många ensamkommande.
Konkret uttryckt: Cantwell skriver om ensamkommande barn som mår dåligt för att de har fått avslag. Han fördjupar sig inte lika mycket i faktumet att de har fått avslag för att de inte är barn utan vuxna och inte bedöms ha skyddsskäl i Sverige. Åter igen tänker en svensk journalist med hjärtat och låter hjärnan vila. Resultatet blir en helt igenom motsägelsefull text skriven på nyspråk.
I fallet med de ensamkommande finns visserligen politiker med ”lösningar”, som Centerpartiets Johanna Jönsson som föreslår att de ensamkommande helt enkelt får stanna om de ”sköter sig”. Kort sagt: du behöver inga skyddsskäl för att få asyl. Hur detta skulle påverka incitamenten för ungdomar och män att komma till Sverige för att få gratis utbildning och boende, och vad detta i sin tur skulle ha för konsekvenser för socialtjänst och skola, funderar centerpartisten inte så mycket över.
En något mer verklighetsorienterad Morgan Johansson sade för en tid sedan att Sverige inte kan ta ansvar för hela Mellanösterns och Nordafrikas ungdomar. Så är det, krasst uttryckt. Det är fakta. Men vi har ju lärt oss att fakta och verkligheten inte spelar så stor roll längre.
Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta
Senaste kommentarer