I socialtjänsten, där jag alltjämt arbetar, pratar vi ideligen om stuprör. Det har inte så mycket med en fascination för fallossymboler att göra som att stuprören är en synonym för bristande samverkan och kommunikationsbrister i offentlig förvaltning.

En stadsdel eller kommun är indelad i enheter och avdelningar med egna chefer, ansvarsområden och budgetar. Det gäller även socialtjänsten. Detta är helt naturligt, men det kan också skapa svårigheter när olika enheter har ett gemensamt ärende och bollar det mellan sig.

För att råda bot på detta pratas det ofta om att bekämpa stuprörstänkandet med målet att skapa en organisation och ett tankesätt där ansvarsfördelningen är tydlig och där det råder en förståelse för att ett gemensamt problem måste lösas tillsammans. Det gynnar alla inblandade om de berörda samverkar och kommunicerar kring ett gemensamt mål, lyder tanken.

Att döma av dagens presskonferens ledd av Stefan Löfven är regeringen en fullt utvecklad stuprörsorganisation där alla sysslar med sitt och där samverkan och kommunikation därav blir lidande. Inte ens högste chefen får information. Detta, menar Löfven, är inte ett dugg konstigt utan en gammal svensk förvaltningstradition. Bäva månde vi alla om så vore fallet.

I sak förhåller det sig alltså så, om vi får tro Löfven och flera av hans ministrar, att statsministern själv informerades om en mycket allvarlig säkerhetsläcka runt ett år efter att inrikesministern och försvarsministern fått informationen, och att den ansvariga myndighetschefen (apropå ansvarsfördelning) fick informationen betydligt senare än sina kollegor i regeringen.

Frånsett avslöjandet om en enskild myndighets lagbrott är det tydligt att vi måndagen den 24 juli 2017 inför öppen ridå fick bevittna hur landets regeringschef berättade om sin egen regerings kommunikativa funktionshinder.

Vad liknande kommunikationsfiaskon beträffar ligger regeringen Perssons hantering av tsunamikatastrofen på annandagen 2004 närmast till hands. Exakt vem som informerades av vem och om vad blev mig veterligen aldrig helt klarlagt då ord stod mot ord i statsrådsberedningen. Den tillsatta kommissionen fastslog emellertid att regeringskansliet saknade en fungerande organisation för krishantering och att informationsspridningen ej fungerade.

Stefan Löfven, som inte är ett under av tydlighet ens i sina bästa stunder, ledde under måndagen en förvirrad presskonferens som nästan resulterade i fler frågor än svar.

Löfven vill tillsätta en utredning, vilket i motsats till en bredare kommission skulle möjliggöra för regeringen att ge strikta direktiv om vad som ska utredas och framför allt vad som inte ska utredas. Därigenom skulle fokus kunna flyttas från ministrarnas kommunikativa brister till en fråga om utkontraktering (”privatisering”) av hanteringen av känslig information.

Under veckan rullar historien vidare med utskottsutfrågningar av flera ministrar, däribland inrikesminister Anders Ygeman. Löfven gjorde ett försök under presskonferensen att beskriva vidtagna åtgärder, som över huvud taget inte har direkt med IT-läckan att göra, samt flytta fokus till den förra regeringen.

Bollen ligger nu hos allianspartierna. De har faktiskt chansen att göra något konkret för en gångs skull och inte gå på Löfvens krumbukter. Men från dem ska vi nog inte vänta oss så mycket.

Oavsett politisk färg finns det gränser för hur inkompetent en regering kan tillåtas vara. Oftast händer det inte så mycket som gör att sjabbel och bristande kompetens märks annat än på insidan. Men så plötsligt händer det, och genast avslöjas Löfvens ministär inför hela folket vad den egentligen går för.

Då uppstår förstås frågan: kan vi inte få en bättre regering än så här?