Traditionellt har striden mellan höger och vänster stått mellan större frihet för den enskilde respektive större offentliga åtaganden (”välfärd”). Detta har åtminstone varit en dimension i den politiska skiljelinjen mellan de politiska alternativen.

I dag talas det väldigt sällan om frihet över huvud taget, och få om ens någon föreslår systemförändringar. Alla har funnit vishetens källa i form av den socialdemokratiska välfärdsstaten. Den är facit. Tidens slut.

De borgerliga partierna, som tillbringat mest av sin tid i opposition och således borde ha haft gott om tid att drömma och presentera visionära alternativ, insåg någonstans längs vägen insåg att svenska folket inte vill ha stora, genomgripande förändringar. Så de slutade drömma.

Därför började de borgerliga att presentera förslag på små frihetsreformer inom rådande system. Friskolereformen, rätten att välja vårdgivare och omregleringen av apoteksmarknaden är sådana exempel på ökad frihet i en gigantisk välfärdskoloss.

Välfärdsfrågor som vård och skola har alltid varit paradfrågor i svenska valrörelser. I år kan det bli annorlunda. Mycket tyder på att migration, integration och brottslighet kommer bli dominerande i debatten. Därmed krymper möjligheterna ytterligare att prata frihetsreformer.

Eller gör det det? Kanske är detta snarare ett ypperligt tillfälle att få debatten att äntligen handla om vad skattepengar bäst ska användas till, var prioriteringarna ska ligga. Ska vi stärka relevanta myndigheter eller lägga pengar på att flytta runt irrelevanta sådana? Ska vi  lägga tiotals miljarder på vuxna män från Afghanistan som vill ha ett bättre liv eller satsa på ett nationellt försvar?

Socialdemokraterna kallar sig för ”en frihetsrörelse”, men för dem består friheten alltid i att någon annan betalar. De har alltid råd med både och. Föraktet för svenska folkets skattepengar är hårresande.

Här finns en ideologisk kamp att ta som landets liberala och konservativa politiker verkar ha gett upp. Den högst relevanta frågan ”Vad fan får jag?” borde bli en slogan i den kommande valrörelsen.

Något säger mig att de borgerliga partierna inte kommer prata särskilt mycket frihet alls. Det har visserligen alltid varit svårt att driva frihetsfrågor i det kollektivistiska Sverige, men läget nu är nytt. Sällan har hela samhällsdebatten präglats så av hoten från de kriminella.

Kanske är det så att samhällsutvecklingen har gått så långt i fel riktning att folket kapitulerar och säger: ”Skit i frihet, skydda mig och mina barn”. Att vara fri från brott är faktiskt också frihet.