Oroade. Bekymrade. Till och med lite chockade. Så kan man beskriva de styrande politikernas reaktion på det eskalerande gängvåldet i svenska förorter.

Det landets politiska elit nu ägnar sig åt är ett slags tävlan i att anslå mest resurser till polisen och skärpa straffen. I intervju efter intervju, debatt efter debatt, skryter regeringen om hur stora satsningar den gör på polisen och hur många nya straffskärpningar den har lagt fram på riksdagens bord. Den borgerliga oppositionen å sin sida, som när den styrde landet i åtta år lät kriminalpolitiken rattas av en lätt debil människa, hävdar att det är för lite.

Aftonbladet, som vid sidan av sin indolenta ledarsida faktiskt presterar bra journalistik emellanåt, har sammanställt siffror för de senaste sju åren och funnit 131 döda och över 520 skottskadade i nästan 1 500 skjutningar. Detta bara i landets tre största städer (vilket alltså exkluderar platser som Södertälje).

Utslaget på en sjuårsperiod kanske antalet döda inte verkar så anmärkningsvärt, men då ska noteras att bara under 2017 dödades över 40 personer i gängrelaterade skjutningar över hela landet, så tendensen är definitivt att våldet eskalerar och blir alltmer hänsynslöst. Vid sidan om dessa skjutningar har vi handgranatsattacker som riktas mot rättsstaten och drabbar helt oskyldiga civila. Däribland små barn.

Att berätta vad man vill göra åt problemet är rimligt. Men lika intressant vore faktiskt att få höra vad politikerna som är ansvariga för utvecklingen tror ligger bakom denna anmärkningsvärda brottsutveckling, som även inkluderar en kraftig ökning av sexualbrott. Väldigt sällan ställs frågan hur det har kunnat gå så här långt.

Det pratas om segregation och socioekonomiska faktorer samt att ebo-lagstiftningen skapat trångboddhet och en koncentration av grupper i särskilda områden. Men trångboddhet gör väl ingen till våldtäktsman? Att ha en svag hushållsekonomi med föräldrar som lever på bidrag eller arbetar i låglöneyrken skapar väl inga mördare?

Klassanalysen, som Morgan Johansson i sann socialdemokratisk anda förfäktade i Kvartals Fredagsintervju, är otillräcklig. Jag vill peka på en problematik som jag tror är en delförklaring inte bara till den allt grövre kriminaliteten bland allt yngre förövare utan även stök och våld i skolan, mot blåljuspersonal, på sjukhus och så vidare: en tilltagande normlöshet.

När ungdomar får härja fritt utan att vuxna sätter gränser, när toppolitiker på fullt allvar säger sig vilja bekämpa ”tystnadsnormen” på svenska bibliotek, när vuxenvärlden av rädsla för att stöta sig med företrädarna för samhällets kanske mest rubbade idéer och ideal backar undan, får vi ett samhälle där nödvändiga normer om respekt för lagar, regler och inte minst för andra människor eroderas. Dessa ersätts av ett stadium av normlöshet där allt är acceptabelt (även om det är på modet att hävda motsatsen).

Att något inte är tillåtet spelar ingen roll om den som struntar i detta inte ser några konsekvenser av sitt agerande. Livsstilskriminella är inte dumma. De läser av samhällets reaktion och agerar därefter. Om det gav tio års fängelse att kasta sten eller på andra sätt förhindra blåljuspersonalens arbete, skulle detta otyg minska. Om 13-15-åringar kunde straffas med annat än ett samtal hos socialtjänsten, skulle de inte bli lika populära att använda som vuxna kriminellas springpojkar.

Justitieministern skryter gärna om hur regeringen skärper straffen. Men dess verkan är marginell när domstolarna inte bara kryper i straffskalans källare utan även dömer under minimistraffet i alltför många fall. Som en polis uppmärksammade i en debattartikel får rätten, som framgår i Brb 20 kap 3§, ”om det är påkallat med hänsyn till brottets straffvärde” utdöma ett lindrigare straff ”än vad som är föreskrivet för brottet.”

Om nu regeringen menar allvar med att bekämpa brottsligheten med annat än ord, är detta en lucka den måste täppa till omedelbart. Om detta har inte sagts ett ord, vilket gör det lätt att föreställa sig hur den som döms för det nya föreslagna brottet ”blåljussabotage” kommer komma väldigt lindrigt undan.

Normlösheten sprids inte bara i samhället i stort utan tycks även ha tagits plats i landets domstolar. Där finner vi en problematik det talas alldeles för lite om just nu.