Det finns få brott som är så fasansfulla att föreställa sig, och inte minst bli utsatt för, som en gruppvåldtäkt. Ett antal pojkar eller män tar sig med kraft av sin numerära och fysiska överlägsenhet rätten att tvinga sig på en ensam kvinna. Detta är själva antitesen till hur vanligt funtade män är uppfostrade att behandla kvinnor.

Hur är dessa handlingar möjliga? Vem begår dem och varför? Ann Heberlein skriver en bok på temat, Våldtäkt och kultur. En bok så kontroversiell att hennes gräsrotsfinansiering på Kickstarter stoppades (varefter hon drog in en miljon kronor på egen hand i stället). Så passande då att Expressen har ett reportage om ett antal gruppvåldtäktsfall.

Det är flera saker som är slående i reportaget. Dels vilka ynkliga straff flera dömda har fått, dels att en person undkommit rättvisan då åklagaren valt att inte häkta honom (!) varefter han såklart avvikit. Och slutligen den uppenbara gemensamma nämnaren: utländskt ursprung. 40 av 43 dömda i gruppvåldtäktsmål är födda utomlands eller har utländska föräldrar.

Expressens granskning sträcker sig över två år, 2016-2017. Det skulle därför kunna hävdas att urvalet är för litet för att dra några slutsatser. Ingenting talar emellertid emot att resultatet skulle vara någorlunda representativt för hur det ser ut ett vanligt år i Sverige. Våldtäkter begås i alla samhällsklasser och sammanhang. Ålder och social ställning är inget skydd.

Gruppvåldtäkter förefaller däremot vara ett ganska nytt fenomen och vara strikt kopplat till vissa invandrargrupper. Om detta skulle det behöva forskas mer. Men så snart orden ”brott” och ”invandrare” nämns i samma mening blir det överbelastning i hjärnkontoret hos vissa.

Vänsterpartisten Linda Westerlund Snecker hävdar att kultur och religion inte har med saken att göra. OK. Men vad har då med saken att göra? Enligt Westerlund Snecker handlar det om en ”maktobalans mellan män och kvinnor”. Det gamla vanliga jämställdhetssnacket, således, som inte alls förklarar överrepresentationen hos en viss grupp utan bara pekar ut män i allmänhet som ett problem. Hon fortsätter: ”Man kan fråga sin kompis och fråga hur mår du i dag och kanske ge honom en kram”.

Denna sorts banala analyser av varför män med invandrarbakgrund i grupp tar sig rätten att behandla kvinnor som samlagsdockor är en förklaring till varför det svenska rättsväsendet kommit att bli så tandlöst. Det saknas helt enkelt vilja att komma tillrätta med problemet. Än mindre förstå orsakerna.

Många på vänsterkanten ondgör sig över få fällande domar i våldtäktsmål, men det är värt att fråga sig varför de över huvud taget bryr sig om denna statistik. De vill ju ändå inte ge gärningsmännen några kännbara straff.

Synen på gärningsmannen som offer för sociala och ekonomiska orättvisor är inte bara en andra kränkning av brottsoffret, som därigenom får stå ut med att samhället visar gärningsmannen medlidande och förståelse, utan också ett hinder för nödvändiga repressiva åtgärder som kan stävja den här sortens avskyvärt beteende mot kvinnor och flickor (och för all del även pojkar i vissa fall).

Expressens granskning, som alltså berör ett fåtal fall, visar på en storslagen överrepresentation av utrikes födda som gärningsmän. Varför det ser ut så här vet vi inte. Vi kan gissa att det handlar om en kulturell syn på kvinnor som mannens ägodel, ett allmänt kvinnoförakt som manifesteras sexuellt eller bara ett klassiskt ”tillfället gör gärningsmannen”.

Det sistnämnda tror jag inte är en tillräcklig förklaring i just gruppvåldtäktsfall. Men här behövs som sagt studier. Den svenska ängsligheten sätter just nu stopp för all professionell och förutsättningslös forskning på området.

I väntan på svaret ”varför?” fortsätter Sverige att förvandlas till en våldtäktsmännens frizon. Kvinnor i Sverige får betala ett ohyggligt pris just nu.