I förra valet var Sverigedemokraterna det enda realistiska alternativet för den som mer än något annat prioriterade en verklighetsförankrad och hållbar migrationspolitik. Höstens val blir en hårdare kamp om dessa väljare. Både Medborgerlig samling och Alternativ för Sverige kommer locka högerröster.

Bland liberaler i sociala medier beskrivs allt oftare Sverigedemokraternas sossighet som det största problemet (de har nog insett att kritik mot SD:s migrationspolitik och ”människosyn” faller rätt platt i dag). När Moderaterna ska ange orsaker till att de inte kan samarbeta med Åkesson värper de fram att SD är emot Nato och inte gillar EU. Inget sägs längre om invandringspolitiken eftersom de flesta av riksdagens partier, i synnerhet S och M, har kopierat den sverigedemokratiska politiken och retoriken rakt av. Nu pratas det varmt om ”svenska värderingar”, ett begrepp som SD:s företrädare hånades för tidigare.

Kritiken mot SD:s sossighet är det bara att skriva under på. Det är rätt till heltid i välfärden här, höjd a-kassa där, och en statlig klåfingrighet av guds nåde på alla tänkbara områden. SD är inget frihetligt parti utan en blandning av nostalgisk välfärdsvurm och konservativ moralism.

Partiets framgångsrecept har varit att det ensamt sagt det som varit uppenbart för så många väljare; 1) det finns gränser för hur många utomeuropeiska migranter Sverige klarar av att integrera, 2) hela det svenska samhället påverkas av att vi tittar bort när medeltida kulturer och sedvänjor frodas i förorterna och 3) det finns ingen hållbar vinstkalkyl i de senaste decenniernas asylinvandring.

I dag har de flesta av riksdagens partier helt eller delvis anammat dessa synsätt. Förbannelsen är bruten. I takt med att SD har vuxit och försökt bli mer rumsrent, minskar protestvärdet av att rösta på dem. Vilket är rätt oundvikligt när ett parti börjar bli så pass stort.

För Socialdemokraterna och Moderaterna har en skärpt migrationspolitik – alltså det vi för något år sedan inte kunde införa ”på grund av påskrivna konventioner” – blivit liktydigt med att ta ansvar. Att värna välfärden. Denna motsättning fanns över huvud taget inte inför förra valet, enligt dessa partier. I detta märkliga läge är det begripligt om socialdemokratin nu beter sig som en ko på hal is. Partiet och dess anhängare i mainstreammedia håller som bäst på att hitta fotfästet efter alla omsvängningar och retoriska utspel.

Att en sosseblaska som Aftonbladet, som numera tvingas försvara allt ifrån en S-märkt migrationspolitik på ”EU:s miniminivå” till förbud mot religiösa friskolor och ett (troligen kommande) förslag på tiggeriförbud, vill brännmärka MED som ”invandrarfientligt” är ett tecken på desperation.

I ett läge där samhällsutvecklingen sparkar en hopplöst efterbliven vänster i ändalykten återstår bara misstänkliggöranden och fula ord. De har inte längre något eget att kontra med. Denna taktik lyckades inte mot Sverigedemokraterna och kommer inte lyckas mot Medborgerlig samling heller. Väljarna ser sannolikt igenom dessa enkla angrepp numera.

Medan SD försöker tuffa till sig för att återvinna en profilfråga som kopierats av de två andra stora partierna, kämpar Alternativ för Sverige för att ta sig ur medieskuggan. Det har gått rätt bra i det avseendet hittills, ironiskt nog tack vare en ström av avhopp från SD. Eftersom medierna älskar att bevaka avhoppande sverigedemokrater ger de oundvikligen gratisreklam till det mer radikala AfS.

För MED är läget knepigare. De får ingen gratisreklam i nationell TV och har hittills inte tagit emot några rikskända avhoppare från andra partier. Om partiet börjar synas i mätningarna, om det så bara är i självrekryterade webbpaneler, kan det dock börja hända saker. Många tvekar kring hur ärligt menad den moderata omläggningen av migrationspolitiken är, och det finns ett tämligen brett missnöje med hur lite partiet faktiskt vill förändra om Kristersson skulle ersätta Löfven.

För att nå ut med ett politiskt budskap har närvaro i sociala medier blivit allt viktigare i takt med att allt färre unga ser på TV som vi en gång brukade göra. Mot denna bakgrund ska det bli mycket intressant att se hur ett nytt parti utan TV-tid eller plattformar i de stora mediehusen kommer lyckas i valet.

Vi kan i alla fall räkna med att vare sig AfS eller MED kommer bli mediernas gullegrisar på samma sätt som Fi var i förra valet. De kommer få kämpa i konstant motvind – vilket skulle göra en valframgång desto mer imponerande.