Svenska folket blir alltmer positivt till EU, rapporterar svenska medier apropå en mätning som gjorts i samtliga medlemsländer. Hur tillförlitlig mätningen är framgår som vanligt inte, men låt oss för denna texts skull utgå från att resultatet överensstämmer med verkligheten.

EU, det svenska medlemskapet och vad vi ska göra med det kommer inte bli någon valfråga. Det blir det aldrig, även om Jan Björklund faktiskt lyfte EU-frågan i sitt så kallade ”tal till nationen” i SVT häromdagen. Vi borde faktiskt prata betydligt mer om EU eftersom medlemskapet i denna politiska union påverkar Sverige på ett fundamentalt sätt – och det finns väldigt lite vi kan göra åt det så länge vi är medlemmar.

Jag tillhörde dem som jublade för snart två år sedan när britterna röstade för att lämna EU. Jag jublade för britternas skull och för att beslutet potentiellt sett skulle kunna inspirera fler länder att följa efter på sikt.

För Sverige, som är kvar, är det däremot negativt att Storbritannien lämnar eftersom det ger relativt mer makt åt federalister och bindgalna EU-heilare utan kontakt med verkligheten i hemländerna. Detta får vi nu försöka hantera, ty att Sverige skulle lämna EU i närtid är helt uteslutet.

I riksdagen är det bara två partier som ville lämna EU: Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Av olika skäl, ska tilläggas. V för att de anser att EU är en ”marknadens union” som ger storföretag för stor makt, SD främst för att de menar att den nationella suveräniteten inskränks.

Det demokratiska underskottet i EU pratas det anmärkningsvärt lite om i Sverige. Det är som om vi har kommit att acceptera att en illa fungerande och odemokratisk union är det minst dåliga vi kan kräva. Att det saknas alternativ.

Federalisterna driver på för att stärka EU:s makt över medlemsländerna genom beskattningsrätt, en EU-armé och på sikt ett avskaffande av den nationella suveräniteten i praktiken. Ökad överstatlighet brukar kallas ”mer samarbete”, så även när Jan Björklund häromkvällen talade sig varm för EU.

Det finns mycket som går i rätt riktning just nu. Vi ser kanske början på en kollaps av svensk socialdemokrati, en europeisk trend som alltså äntligen verkar ha nått Sverige (även om den inte kommer bli lika dramatisk här som i Spanien eller Grekland). Vi ser ett vrålande uppror mot en slappsvansande och oförmögen borgerlighet. Men när det gäller frågor som rör EU, massövervakning och individuell frihet är utvecklingen desto dystrare.

Centerpartiet och Liberalerna hävdar med tilltagande frekvens att vi ser en auktoritär samhällsutveckling och att det enda som kan möta den är liberalismen i dessa två partier. Ganska anmärkningsvärt då att C och L vill ha ”mer samarbete”, det vill säga mindre självbestämmande.

Annie Lööf blandade i sitt tal till nationen ihop nazism, islamism, Orbáns Ungern och Brexit som ett hot mot det fria samhället. En enskild medlemstats beslut att ta steget mot nationell suveränitet jämförs alltså med nazism. Det är både hårresande och oförskämt.

För ett litet exportberoende land som Sverige är det naturligtvis gynnsamt att ha tillgång till en stor marknad som den EU erbjuder. Men ett lands självständighet kan inte mätas i pengar. Självfallet går det att handla även utan att vara medlem i klubben. Självklart finns det alternativ. EU är inte historiens slut.

När mer federalism och inskränkt demokrati anses vara den enda vägen måste någon resa sig upp och säga stopp. Jag saknar den rösten hos dagens borgerlighet.