Jag växte inte upp med internet, det blev en del av min vardag först i tonåren då vår familj skaffade den första datorn. Inköpet handlade nog mest om att underlätta mitt skrivande, men snart öppnade sig en helt ny värld.

Allt fanns på nätet. Det enda som behövdes var ett 56k-modem som ivrigt pipande ringde upp (”Koppla ned, jag måste ringa!” är sådant man aldrig hör numera).

Internet är något helt annat i dag än bara en plats för lite chattkontakter och nöjen. Det är en infrastruktur. Det är svårt att göra affärer, ha koll på sin ekonomi, betala räkningar, finna en livspartner eller söka arbeten om du inte har en internetuppkoppling. Vi är vana vid att ständigt vara uppkopplade nu, och aldrig tidigare i mänsklighetens historia har vi utlämnat så mycket om oss själva till så många vi inte känner.

I praktiken lever vi i dag våra liv i skyltfönster.

Utvecklingen har gjort att en del äldre har lämnats efter, men framför allt har den gett ett fåtal amerikanska IT-jättar en enorm makt över våra liv. En makt som vi har sett missbrukas. Som jag har uttryckt flera gånger ser politikerna internet som en hal tvål, svår att få grepp om.

För den som vill ha kontroll finns egentligen två vägar att gå: antingen går man den nordkoreanska vägen och skapar ett nationellt intranät, helt begränsat och utan frihet för användarna. Eller så gör man som Kina som tillåter dig att använda något som liknar det nät vi har i väst men som staten har kopplat ett järngrepp om genom en aktiv censur som censurerar sökningar, plockar bort inlägg som kan uppfattas som kritiska till regimen och stänger ned informations- och kommunikationssajter som är alldeles för fria.

Även i väst finns uttalade censurönskemål. Det började egentligen med spridningen av barnpornografi som polis och aktivister valde att använda som förevändning för att börja filtrera internet. Därefter klev upphovsrättsindustrin in med full kraft, och sedan dess har de vunnit ett antal segrar.

Nu står striden om huruvida internet alls ska gå att känna igen i framtiden eller inte. Om vår rätt att sprida information. Det ligger två förslag i EU som nu på fullaste allvar riskerar att söndra internet som vi känner det.

Dels föreslås en länkskatt på EU-nivå. Förslaget innebär att den som lägger upp en länk till upphovsrättsskyddat material ska betala mediehusen för det. Exakt hur detta ska fungera är för mig lite oklart. Föreställ dig att inte ens kunna dela en artikel på Facebook utan att först betala och/eller fråga om lov. Att själva länkandet i praktiken upphör.

Dels vill EU att alla nätplattformar skall filtrera allt material som deras användare lägger upp. Det handlar om text, bild, video och ljud. Syftet är att kontrollera att det inte innehåller upphovsrättsskyddat material. Datorer ska således utifrån algoritmer leta rätt på sådant som måste censureras. Detta kommer förstås gälla bloggar men också sociala medieplattformar som Facebook, Twitter och YouTube.

Vi kommer få ett mer instängt och begränsat internet om dessa förslag blir verklighet. Vilket de mycket väl kan bli eftersom de har godkänts så långt och nu ligger hos parlamentet. Den demokratiska debatten riskerar att strypas, allt i den goda upphovsrättens namn. Friheten på nätet kommer vara ett minne blott.

Risken för godtycklighet är förstås uppenbar. Om det är något som censur gör, är det att flytta makten från enskilda användare till en beslutsfattare långt bort som kan bete sig lite hur som helst eftersom det inte finns några sanktioner för att begå misstag.

Europaparlamentets juridiska utskott röstar om EU:s nya upphovsrättsdirektiv strax före midsommar, den 20-21 juni. Det måste vara en ren slump att sådana här förslag ofta tenderar att hamna mitt i sommaren, precis som FRA-lagen, då folk är fulla på snaps och höga på solgass…

Det har blivit hög tid att rädda internet från politikerna. Och politikerna från upphovsrättsindustrin.

Läs även:
Henrik Alexandersson