Almedalsveckan har dragit igång. Politikens och lobbyisternas egen firmafest är åter här, och nu ska valfläsket dukas fram.

Det uppges att allianspartierna hade planerat ett gemensamt utspel men att det nu inte blir av. Det vore inte överraskande. Stämningen är knappast på topp. Inom Moderaterna anger anonyma källor att många är hjärtligt trötta på Liberalerna och Centerpartiet.

Hittills vågar dock ingen säga det öppet, och därmed består Alliansen rent formellt fortfarande som regeringsalternativ. Vilket väl får sägas vara ett sätt att förolämpa väljarnas intelligens.

Annie Lööf vill ha en ”rivstart” efter valet. På DN Debatt listar hon fyra områden som hon tänker sig att en kommande alliansregering ska ta itu med: arbetsmarknadspolitiken, skattepolitiken, migrationspolitiken och bostadspolitiken. Ulf Kristersson skriver på samma debattplats att han vill göra upp med Socialdemokraterna om en ”stram migrationspolitik”.

Och inte bara det. Kristersson säger att han vill ”bara bilda och leda en regering som driver en ansvarsfull migrationspolitik”. Att göra detta ihop med afghanamnestins Centerpartiet går förstås inte.

Centerpartiet vill å sin sida ”ha en ansvarsfull migrationspolitik som är långsiktigt hållbar”, skriver Lööf bara en månad efter att partiet röstat för en lagstiftning som innebär det rakt motsatta. Att opinionssiffrorna dessutom börjar göra henne styv i korken är heller ingen bra indikation.

Lööfs val av fokusområden är det visserligen inget fel på. Det är fyra mycket viktiga områden som behöver reformeras. Men vad ska allianspartierna egentligen komma överens om?

Ulf Kristersson inser de begränsningar som ligger framför honom:

En minoritetsregering måste vara lyhörd och inse sina begränsningar och förstå att det ytterst är riksdagen som bestämmer, inte regeringen. Sverige har i praktiken en helt ny parlamentarisk situation. Det kräver ett vuxet ledarskap, som verkligen kan det politiska hantverket.

Mycket av det Kristersson sagt sedan han blev partiledare har låtit rimligt, men det finns alltid något luddigt och okonkret över allt han för fram. Ibland blir det rent motsägelsefullt.

Å ena sidan vill moderatledaren leda en alliansregering. Å den andra vill han ha en ansvarsfull migrationspolitik. Å ena sidan inser Kristersson att det kommer bli en minoritetsregering. Å den andra vill han inte söka stöd av Sverigedemokraterna för att ens få igenom en budget.

Det går helt enkelt inte ihop.

Det senaste alliansdebaclet kom synnerligen olämpligt för den borgerlige statsministerkandidaten som vill förmedla bilden av enighet, och föga förvånande fick Kristersson ägna en hel del tid av Moderaternas dag i Almedalen åt att förklara att liket (Alliansen) lever. Allt färre tror på detta nu.

”Ett vuxet ledarskap” har blivit Ulf Kristerssons tag line. Tyvärr är det rätt lite i Kristerssons egna politiska utspel som indikerar att det är mer än ord.

Ett vuxet ledarskap skulle söka stöd för att få igenom den egna politiken, i synnerhet från partier som delar åsikt i en rad avgörande politiska frågor. I stället håller Kristersson fast vid att Alliansen ska regera, och där ingår som bekant ett grönt parti som riskerar att bli lika skadligt och bångstyrigt som Miljöpartiet varit i den socialdemokratiska koalitionsregeringen.

Som läget ser ut just nu med ett växande SD som ingen vill ta i och ett KD på väg ur riksdagen är risken överhängande att Sverige kommer få en sörjig mittenregering som inte förmår genomföra någonting alls av värde efter valet.

Om en sådan regering leds av Kristersson eller Löfven spelar faktiskt mindre roll. Slutresultatet kommer ändå bli detsamma: otillräckligt.