Moderaterna har släppt sitt valmanifest, det första egna utan allianskompisarna sedan Bo Lundgrens dagar. Man kunde förledas att tro att frånvaron av kompromisser med tre andra partier skulle göra att Moderaterna tog ut svängarna lite grand. Den som trodde det misstog sig.

Det moderata valmanifestet påminner i viss mån om Alliansens inför valet 2014. Det är försiktigt, trevande och utan självförtroende. Det är förvaltande och systembevarande. Onekligen ett underbetyg för ett parti som ägnat de senaste fyra åren i opposition.

Allt är inte dåligt. Det mesta är tvärtom steg i rätt riktning, men det är pyttesteg i en situation när det skulle behövas sjumilakliv.

M vill ha ett bidragstak så att det aldrig ska gå att få mer pengar i sammanlagda bidrag än lön från ett arbete. Skärpningar i a-kassan och sjukförsäkringen är också käpphästar som finns kvar från tidigare. Förslaget att avskaffa Arbetsförmedlingen, som M delar med C,  är välkommet.

Förslaget med talangvisum för särskilt attraktiva invandrare är intressant och bryter mot den reinfeldtska villfarelsen om att invandring per se berikar Sverige. M begriper nu att det finns närande och tärande invandring och att det gäller att underlätta för den förstnämnda.

Även om det sålunda finns bra saker i valmanifestet är det alldeles för ängsligt och på tok för försiktigt. Skriftliga omdömen i ordning och reda i skolan är en gammal konservativ käpphäst, men Moderaterna har inte mycket att säga om att var sjätte niondeklassare inte går ut högstadiet utan gymnasiebehörighet. I vissa skolor (gissa vilka) är den siffran så hög som 70 procent. Detta är fullständig katastrof som kommer slå igenom i både sociala och ekonomiska kostnader på bara några års sikt.

Ett annat exempel på otillräcklighet är att M vill ”kriminalisera så kallade moralpoliser som begränsar flickors och kvinnors vardag”. Mycket av det som sker i hederns namn är redan kriminaliserat. Hur en ny lag mirakulöst skulle komma åt problemen med att man, familj och släkt styr flickors och kvinnors vardag kan nog ingen moderat svara på.

Grundproblemet här är att Sverige under lång tid har importerat hederskulturer och i sann multikulturalistisk anda gett grönt ljus åt allt som inte är svenskt i tron att det är att vara tolerant. Det svenska samhället har blivit tolerant mot de intoleranta.

Partiet faller också in i den moderna hbtq-fällan genom att föreslå införandet av ”hbtq-strategier i fler kommuner och landsting”. Som om detta var en riksangelägenhet att ge plats åt i ett valmanifest.

Ulf Kristersson verkar vara en trevlig och i någon mån rationell person. Men att hans parti, som i decennier varit det största oppositionspartiet i Sverige, inte förmår vässa politiken mer är ett underbetyg. Faktum är nog att Moderaterna helt enkelt inte kan bättre än så här.

Ett moderat parti med lite visionär skärpa hade föreslagit omfattande reformer vad gäller allt från integrationspolitik (avskaffa) till synen på statens roll visavi individen (lägg ned myndigheter som DO, stoppa utbetalningar till alla religiösa samfund, reformera bidragsstaten).

Ty vad ska svenska folket med ett nymoderat parti till som egentligen bara vill putsa på detaljerna lite grand? Om detta är allt, varför ens bry sig om ett maktskifte?

”Nu tar vi tag i Sverige”, heter det i Moderaternas valslogan. Partiet borde börja med att ta tag i sig självt först.