I väntan på att Sverige ska få en ny, eller kanske nygammal, regering och landets politiska etablissemang har matematikstund med 80 procent av kakan, har teorierna bakom Sverigedemokraternas framgångar åter fått liv.

Tyckare på vänsterkanten har i flera år på fullt allvar försökt förklara Sverigedemokraternas tillväxt med Alliansens jobbskatteavdrag. Klyftorna har ökat för mycket, lyder tesen. Därför behövs mer vänsterpolitik.

Denna föreställning är tämligen lågbegåvad. Huvuddelen av jobbskatteavdraget genomfördes under Alliansens första mandatperiod medan SD:s tillväxt har accelererat sedan 2010. Men framför allt: om du frågar SD:s väljare vilken fråga de prioriterar, är det knappast skattepolitiken eller ens den ekonomiska politiken överlag. Att människor fick behålla mer av sin lön har inte gjort fler till sverigedemokrater.

Det finns flera samverkande faktorer som bidragit till SD:s tillväxt. En allmän besvikelse med de etablerade partierna är en viktig sådan, men huvudanledningen till att många väljer SD är tämligen enkel: många års misskött invandringspolitik.

Sverige har under lång tid tagit emot exceptionellt många asylsökande från länder som kulturellt är diametralt olika vårt. Detta har förändrat landet, försämrat välfärden och byggt in både sociala och etniska spänningar i samhället. Invandringspolitiken har således lagt grunden till en del av den misskötsel som i sin tur genererat en allmän och bred besvikelse i folklagren.

Bo Rothstein konstaterar att ”[m]an kan anta att många som röstat på SD har uppfattat den förda flyktingpolitiken som ett elitprojekt där man inte haft något att säga till om men där man får bära huvuddelen av integrationsproblematikens bördor.” Lite så är det, förstås, och det kan förklara varför SD växer så pass mycket bland utrikes födda. Det är dessa väljare som får sina bilar uppeldade, har sina barn i usla skolor och ser sina centrum tas över av kriminella.

Men Rothstein blir själv ett exempel på vad som varit så tokigt med invandringspolitiken och -debatten när han avslutar med att falla in i den fålla han delvis kritiserar:

Tilläggas skall att jag personligen anser att den förda politiken var rätt och att landet på sikt kommer att gynnas ekonomiskt och även på andra sätt av den omfattande invandringen, även om integrationsproblemen nu är många och svåra. 

Man kan förstås tycka att en politik är rätt eller fel, men det går inte att anse att ett land gynnas eller missgynnas ekonomiskt. Detta går bara att mäta, och så har också gjorts otaliga gånger. Mest uppmärksammad på senare tid är Joakim Ruists och ESO:s försiktiga uträkning som landade i att varje asylbeviljad flykting kostar mottagarlandet 74 000 kr per år. Det är forskning, inte en åsikt.

Förmodligen utan att själv begripa det personifierar Bo Rothstein därmed ett av många problem som omgärdar asyl- och flyktingdebatten. Det tycks och känns väldigt mycket.

Svensk migrationspolitik.

I stället för att lyssna till seriösa forskare, såväl i Sverige som internationellt, har något så viktigt som migrationspolitiken lämnats åt folk som helt saknar kompetens på området. Politiker har inte velat höra de obekväma sanningarna.

Till slut gör sig verkligheten så tydligt påmind att endast de mest faktaresistenta extremisterna förmår stå emot. Kappvändarna drar i nödbromsar och tvärvänder under den falska förevändningen att ingen kunde ha förutspått utvecklingen.

Att så många beslutsfattare hellre lever i sitt eget Utopia än i verkligheten bland oss andra har varit oerhört skadligt för landet. Det har förvrängt debatten och bidragit till ideologiska låsningar som förhindrat reformer och nytänkande.

Tyckandets och kännandets konst har dominerat tunga svenska politikområden alldeles för länge nu. Det är dags för lite hjärna. Tyvärr har vi fått ett valresultat som inte ger oss särskilt stort hopp om en sådan förändring.

Not same same. But different.