De senaste decenniernas asylinvandring har skapat en rad helt nya sektorer och yrken. Det är integrationsstrateger, samhällskommunikatörer, vårdkoordinatorer och föreningssamordnare för att nämna några. Alla ska koordinera, samordna och kommunicera det svenska systemet för de nyanlända och guida dem vidare.

Sverige har fått en integrationsindustri. Massor av människor är i dag i olika kapaciteter beroende av ett fortsatt inflöde. Nya verksamheter har startats upp, nya avdelningar och enheter i existerande verksamheter (inte minst i kommunerna) har bildats, och ny personal har strömmat till. Allt för att möta den så kallade Utmaningen™.

Många har varnat för följderna av att låta hundratusentals människor från huvudsakligen sönderfallna diktaturer invandra, i synnerhet som en så stor del av dem är lågutbildade och saknar relevant yrkeskompetens för den svenska arbetsmarknaden.

Andra har sagt att högkonjunkturen kommer fixa detta, och vid en snabb anblick tycks de ha fått rätt. Arbetslösheten i gruppen utrikes födda sjunker och tiden det tar för flyktingar (enligt SCB:s sätt att räkna) att komma i sysselsättningar har minskat. Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson har inte varit sen att slå mynt av detta.

Innan vi går vidare: en kort tankeparentes.

Kina har hållit uppe sin tillväxt under lång tid, men många har ifrågasatt tillväxtsiffrorna. Inte märkligt givet såväl den kinesiska regeringens brist på transparens som dess skrupelfrihet. En ledtråd till vad som kan ligga bakom är Kinas nya, tomma städer.

Bedömare beräknar att 64 miljoner lägenheter står helt tomma. Ingen bor i dem, inga butiker finns i de stora galleriorna och inga bilar trafikerar gatorna. Men tillväxt har onekligen skapats när dessa städer har byggts och eldat på den kinesiska ekonomin. Det finns bra och dålig tillväxt. Exemplet med de tomma kinesiska städerna är ett exempel på det senare.

Åter till Sverige och etableringsministern. Ylva Johansson skröt nyligen på Twitter att nyanlända kommer i arbete allt fortare, givetvis som en följd av att ”regeringens reformer ger resultat”.

Sanningen är mindre smickrande. Som synes av Arbetsförmedlingens egen statistik ovan är det huvudsakligen fråga om nystartsjobb, extratjänster och arbete med stöd. Alltså skattefinansierade jobb. Endast 7 procent utgör riktiga jobb som inte får stöd från staten, det vill säga dig.

Arbetsförmedlingens etableringschef Malin Blomgren tycker inte att detta spelar någon roll, bara folk kommer i arbete. Det är en märklig syn på etablering och ett föraktfullt förhållande till andra människors pengar. Distinktionen mellan riktiga arbeten å ena sidan och lönesubventionerade å den andra är nämligen viktig. Frågan kan nämligen ställas om den som får det senare (och är fullt frisk) alls kan kallas ”etablerad”. Personen är snarare i en sorts åtgärd.

Avslutningsvis till Kinaparallellen och skillnaden mellan bra och dålig tillväxt. Det är sedan tidigare känt att Sverige har den svagaste tillväxt per capita-tillväxten i EU. Vad som nu händer är inte att tiotusentals migranter kommer ut på den reguljära svenska arbetsmarknaden och bidrar till tillväxten utan något helt annat.

De blir en utgiftspost i statens budget men döljs från arbetslöshetsstatistiken. (Regeringens mål på EU:s lägsta arbetslöshet 2020 måste ju nås på något sätt.)

Regeringen köper sig alltså till en påstådd framgång och håller samtidigt alla anställda i den framväxande etableringsindustrin glada. Kostnaden, för att citera Arbetsförmedlingens etableringschef, spelar ingen roll.

Detta är ingen hållbar lösning vare sig för stabil hög tillväxt eller för en långsiktigt fungerande etablering av nyanlända. Men detta lär inte mainstreammedierna intressera sig särskilt mycket för, i alla fall inte förrän dagens politiker sedan länge har avgått och inkasserat sina pensioner.

Då kan de intervjua de politiker som hade ansvaret, och dessa kan säga ”om vi hade vetat…”. Att vara efterklok har ju blivit något av en svensk nationalsport.

Tidigare bloggat:
Integrationsindustrin