Mycket har hänt i den politiska debatten sedan migrantkaoset 2015. Såväl Moderaterna som Socialdemokraterna säger nu det som fram till hösten 2015 var förbjudet, nämligen att det finns en gräns för Sveriges kapacitet att ta emot asylsökande.

Medan Miljöpartiets konklusion av det året var att Sverige måste bygga ut sin kapacitet för att kunna ta emot ännu fler, kom S och M fram till helt andra slutsatser: att färre måste komma hit. Vid sidan om MP finns det fortfarande motståndsfickor av typen ”se men inte förstå”.

Dit hör Aftonbladets ledarsida, som i en ledare den 3 januari 2019 skriver:

Invandring är arbetskraft. Det är bara ännu ett argument för en generös flyktingpolitik, för att storsatsa på integration.

Argumentet är detsamma som det Reinfeldt anförde i sina alltmer imbecilla utspel. Det är som om de senaste 25 årens utveckling inte skett. Som om vi inte haft ett växande antal så kallade utanförskapsområden. Som om arbetslösheten inte länge varit avsevärt större i just denna grupp.

Man kan självfallet argumentera för stor asylinvandring ändå. Av humanitära skäl. Men knappast med ekonomiska. Det tåget har passerat och kraschat för länge sedan. Centerpartiet har blivit upplyst om den ekonomiska kostnaden för den förda politiken och föreslagit besparingar, men begriper ännu inte den andra dimensionen: det sociala och kulturella priset.

Den här sortens faktaresistens och kompletta oförmåga att ta in verkligheten har präglat svensk politik alldeles för länge. Bevisligen är den fortfarande orubbad på Aftonbladets ledarredaktion. Men inte bara där. Hos Centerpartiet och närbesläktade organisationer är tron stark dels på att Sverige definitivt behöver stor asylinvandring för att överleva, dels att det är möjligt att åstadkomma ett integrationsmirakel med de invandrade. Klämkäckast lösning vinner, tycks vara Centerpartiets devis.

Det som blir särskilt förbryllande är att så många liberaler runt om i landet tror att ett sådant mirakel kan åstadkommas i samarbete med just Socialdemokraterna, ett parti vars politik möjliggjort såväl utanförskapsområden dominerade av kriminella som en bidragspolitik som gör det olönsamt att ta ett arbete.

”Socialdemokrater är inte alltid liberalers bästa vänner”, konstaterar Sydsvenskans (f.d. DN) Matilda Molander. (Minsann ett vågat påstående!) Men eftersom S har en så bra syn på människovärdet bör de liberala partierna ändå samarbeta med dem, hävdar hon.

För Molander och många med henne handlar det således inte om sakpolitik utan om människovärde. Denna samtidens klyscha. Som om det gick att bygga en regering på en deklaration om människovärdet. Som om idéer om människors värde (åter igen en missuppfattning av vad FN:s deklaration egentligen säger, men det är en annan diskussion) kan lösa någonting över huvud taget. Men ack, det låter och känns ju så bra att säga.

Nå, även Stefan Löfven har ju sagt att Sverige behöver asylinvandring för att överleva som välfärdsnation. Han kan säkert komma överens med C och L och fortsätta de senaste decenniernas politik i tangentens riktning. Sannolikt ivrigt påhejad av Aftonbladets och DN:s ledarredaktioner samt liberala skribenter runt om i landet.

Allt för människovärdets skull.

Tidigare bloggat:
Centerns integrationsmirakel