Vid ett flertal tillfällen har jag liknat förvaltningen av en stat med driften av en fastighet. Båda måste skötas och underhållas för att alla invånare ska trivas. Inkomsterna måste långsiktigt vara större än utgifterna och en viss grundläggande service måste finnas på plats och fungera varje dag, året om. I gengäld åtar sig invånarna att följa vissa bestämda regler.

Ur detta perspektiv är Sverige i dag en dåligt underhållen fastighet som behöver en ny förvaltare. Jag konstaterade tidigare:

Ett enkelt svar på orsaken till den uppkomna situationen är att politikerna under lång tid har gjort katastrofala felprioriteringar. Om vi översätter dessa till en bostadsrättsfastighet har de låtit tvättstugan förfalla, fasaden spricka och vatten läcka in i källaren samtidigt som de lagt ned stora resurser på att byta ut anslagstavlorna i portarna och måla trapphusen mintgröna.

För att fortsätta denna analogi: när du köper en fastighet med visst renoveringsbehov bör du, om du är vettig, ta det viktigaste först. Om taket läcker prioriterar du detta. Du lägger inte pengarna på ett hemmaspa i stället. Framför allt gäller det att tänka långsiktigt, bortom nästa kalenderår.

Min främsta invändning mot den överenskommelse som träffats mellan den sittande regeringen och Liberalerna och Centerpartiet, är att de prioriterar… tja, ett hemmaspa. Uppgörelsen, som vad det lider kanske blir känd som JÖ (Januariöverenskommelsen), innehåller massor för att göra alla fyra partier nöjda. Vilket blir dyrt. Men viktigare än prislappen i kronor och ören är att den helt saknar krisinsikt.

Detta oroar mig, ty Sverige har inte råd med ytterligare fyra år av spaanläggningar och inglasade uteplatser när det är fasadrenovering, dränering och stambyte som borde prioriteras.

För att bli lite mer konkret finns det ett antal fokusområden som varje regering med åtminstone en gnutta sunt förnuft borde lägga sin energi på:

  1. En hållbar migrationspolitik. Sverige har misslyckats med integrationen, vilket vi dagligen ser effekterna av i såväl bidragsuttag som kriminalitet och parallella samhällsstrukturer.
  2. En ny rätts- och kriminalpolitik. Dels behövs en upprustning av hela rättskedjan. Men som tidigare påpekat behöver Sverige också gå från ett fokus på gärningsmannens väl och ve till att värna brottsoffren och skydda allmänheten. Då duger det inte att döma våldtäktsmän till 1,5 års fängelse. Detta förutsätter inte bara straffskärpningar utan en ny syn på rättvisa. De problem som Sverige nu upplever är på sikt systemhotande.
  3. En upprustning av skolan. Nej, det är inte fler lärarassistenter som avses utan en mer genomgripande förändring för att höja statusen på läraryrket och göra denna yrkesgrupp respekterad igen. Detta kommer ta tid. Kanske en generation. Men någon gång måste vi börja med att lyfta svensk skola, och det börjar med elevens respekt för läraren och kunskapsförmedlingen.

Att fyrpartipakten avser att lätta upp migrationspolitiken igen efter en kortare tid av striktare syn på familjeåterförening är allvarligt. Redan i dag har Sverige, trots den där stängda gränsen som många socialister och liberaler gnäller över, en stor anhöriginvandring. Att i detta läge, när det saknas bostäder och SKL varnar för massiva skattehöjningar i kommunerna för att klara den dagliga ruljangsen, gasa på ännu mer är vanvettigt.

SvD:s Fredrik Kärrholm uttrycker saken på följande sätt:

Orsakssambanden är oklara, som så ofta i samhällsvetenskapen.
Men grundorsakerna till skottlossningarna i Sverige är inget mysterium. Vi vet att skjutvapenvåldet är koncentrerat till så kallade utsatta områden. Där råder utanförskap, arbetslöshet, trångboddhet och fattigdom. Otvivelaktigt hade dessa områden inte existerat i sin nuvarande omfattning utan storskalig invandring.

Förra året beviljades 132 696 uppehållstillstånd, varav 25 114 var asylsökande och 44 844 anhöriga. För den senare kategorin verkar det nu utlovas liberalare regler. Och integrationen är alltjämt otillräcklig. Således är risken överhängande att utsatta områden blir både större och fler. Inte minst med nästa lågkonjunktur. Svensk politik liknar Sovjetunions perestrojka.

Satsningar på friår och familjevecka är månne ett gigantiskt slöseri med skattepengar, men hur tossiga dessa förslag än är, är de åtminstone inte systemhotande. Det är däremot den migrationspolitik som fyrpartipakten enats om.

Det är bannemig otroligt att de inget lärt. Att de är så ideologiskt förblindade att verkligheten helt stängs ute.

Efter det kaotiska asylmottagandet 2015, efter mord och våldtäkter på hvb-hem på grund av obefintliga ålderskontroller, efter en sällan skådad miljardrullning till utgiftsposten migration och integration, ett växande antal utanförskapsområden som tagits över av såväl kriminella som hedersstrukturer, vill alltså fyrpartipakten öka inflödet ytterligare. Helt utan konsekvensanalyser, men det begrep ni nog redan.

Om denna regeringskonstellation får tillträda och styra Sverige i fyra år går vi in i en tid när gamla misstag cementeras och blir irreparabla. Det finns något djupt masochistiskt över alltihop.